Eftertraktade förskollärare

Jag letar sommarjobb och går igenom platsannonserna, både på Arbetsförmedlingen och Stockholm Stads egna annonser och ser att det finns verkligen många gapande hål att fylla för förskollärare. Inte så konstigt då att flera kurskamrater fått anställning till hösten. Med mycket högre lön än jag kunnat föreställa mig.

Sedan undrar jag hur förskolorna gör ifall de inte hittar någon att anställa.

Valborgssupande och annat drickande

En väninna beklagar sig över att hon aldrig får tillfälle att gå ut och dricka längre (hon måste jobba eller vara hemma med ungarna). Sedan tystnar hon och säger urskuldande: "ja, när drack du senast, det blir väl inte så ofta för dig?"
Helt sant. Senast var ett glas vin på nyårsafton. Innan det minns jag inte. Det var någon gång under hösten tror jag.

Ändå saknar jag det inte. Det är inte något jag tänker på eller känner mig sugen på. Vilket känns konstigt, eftersom jag druckit mer än min beskärda del tidigare i livet. Sedan sjuåringen föddes har behovet dock inte varit lika stort - eller det har i alla fall mattats av med åren.

På Valborgsmässoafton ska vi hem till Pingu och titta på brasan i deras område. Det är inte fest, utan bara närmaste familjen. Han uppmanar mig dock att ta med min egen dricka. Jag blir först ett levande frågetecken och ordet "päronjuice" dyker upp i mitt huvud. Sedan slår det mig att han menar alkoholhaltig dryck. Vår mamma får inte ta med fikabröd, för inget kaffe ska drickas. Det är öl och vin som gäller. Basta.

Grejen är att jag aldrig dricker när jag är ensam ansvarig för sjuåringen (vilket jag ju i princip alltid är), då jag vill ha koll på läget ifall något händer. Med tanke på att Pingu har två små barn under 4 år så räknar jag med att han, eller frugan, i alla fall också är nykter, men det låter inte som att det är tanken. Vilket bara gör att jag vill vara spiknykter ännu mer. Det är inte kul med överförfriskade föräldrar.

Idrottslärare = psykologer

Igår redovisade jag och min klass våra upplevelser från VFU. Då framkom det att lärare som har barn i yngre åldrar bemöter barnen på en högre omsorgsnivå än lärare för äldre elever (vilket vi väl redan visste). Fast det finns säkert många elever i tonåren som också behöver väldigt mycket omsorg. Flera av lärarna till äldre elever säger då att de antingen skickar eleven till kuratorn eller till idrottsläraren. Det framgår också att idrottsläraren oftare bemöter konfliktsituationer istället för att låta bli att bemöta dem (som ämneslärarna ofta gjorde). De av mina klasskamrater som utbildar sig till idrottslärare bekräftar också att idrottsutbildningen handlar mycket om att arbeta med övningar som stärker gruppsammanhållningen och uppmuntrar "fair play". Det borde ju alla lärare få ta del av, kan jag tycka.

Fru Gårman

Allvarligt? En "Fru Gårman-skylt" för jämställdhetens skull? Enligt nyheterna på text-TV är tydligen vägskyltar utformade med manliga bilder. Något som aldrig någonsin slagit mig. Nu ser det ut som att en "Fru Gårman-skylt" kan bli verklighet också. Bara kostnaden för att ta fram skylten måste ju vara orimlig i förhållande till dess påverkan på samhället.

Ungefär som när en myndighet (läs: t ex Försäkringskassan) tillsatte en utredning för att få fram en enhetlig logotype och ändringen från den som fanns var så minimal att knappt någon såg skillnad på det gamla och det nya. Kostnaden för att framställa alla nya skyltar, brevpapper m m kunde dock många se tydligt.

Lärarutbildare på besök i verkligheten

Vi diskuterar våra VFU-platser i klassen och det visar sig att det är många som är i en klass där det är ungefär 30 elever. Vår lärare, en gedigen forskare, frågar mig försynt om det är vanligt att det är 30 elever i en klass. Mer vanligt än de flesta tror, tror jag, svarar jag. Läraren förfasar sig. Vi pratar om det i klassen och några påpekar att det ju inte rekommenderas att det är så många i de lägre åldrarna (alltså lågstadiet). Jag har bara varit på VFU i lågstadiet (och sett hur det ser ut på min egen sjuårings skola) och där är det närapå 30 elever i varje årskurs 0-2. När det sedan ofta bara är en ensam lärare i årskurs 1-2, så ser jag inte hur det ska vara möjligt att bemöta varje individ (elev) och tillåta dem att utvecklas i en riktning som är bäst för dem.

Att aga eller inte aga

En repris av den filmatiserade Madicken (av Astrid Lindgren) började i fredags på Bolibompa. I det första programmet så fick Madickens skolkamrat Mia piskrapp, då hon tagit en lärares plånbok. Sjuåringen och hennes killkompis satt och gapade. Killkompisen svalde det utan kommentarer. Sjuåringen frågade upprört varför läraren skulle slå Mia.
- Han får väl inte smiska henne?!
- Jo, förr i tiden så fick man slå barn.
- Varför då?!
- Tjaa, man trodde kanske att de lärde sig då hur man skulle göra saker rätt.
- Va?! Så får man ju inte göra...

I programmet ställer sig också Madicken upprört upp och stoppar smiskningen.

Dagen efter, i lördags, satt vi på tunnelbanan när sjuåringen plötsligt sa:
- Det där med Mia i Madicken, att hon blev slagen, visst var inte det på riktigt?
- Nej, det var ju en filminspelning och de var skådespelare. Men det fanns ju barn som blev slagna förr. Mia kan ju inte ha haft det lätt, hon var fattig.
- Men det betyder ju inte att hon får vara en tjuv.
- Nej...

Diskussionen höll i sig ett tag.

Det är inte alltid så lätt att leva.

Minnesbilder

Tänk vilka saker man kopplar ihop med olika människor. Ibland kan jag minnas en företeelse eller ett beteende som är länkat till en bekant, men jag minns knappt hur människan ser ut.

Igår träffade sjuåringen en sexåring som ännu går kvar på förskolan där sjuåringen gick fram till förra sommaren. Det första sexåringen säger (de har inte setts på ungefär ett år) är:
- Du kunde ju det där med siffor.
- Vad då? säger sjuåringen.
- Ja, men du kunde ju det där med siffror, ett och potta och det.
- Vad då för nåt...?
Jag inser att det sista sjuåringen höll på med på förskolan var en sifferramsa med klockan som jag fick lära mig under min första VFU (praktik) i en årskurs 1. Så jag säger:
- Kan det vara den där ramsan med klockan?
- Jaha, säger sjuåringen, och börjar ramsa som rinnande vatten, som om hon inte gjort annat under det här året och ändå var det säkert ett halvår sedan hon sist drog den ramsan. Sexåringen står helt klistrad och tittar och lyssnar. Det måste ha varit fascinerande för en 4:7-åring att höra den ramsan för något år sedan.

Sedan sitter vi och pratar lite coh jag frågar sexåringen ifall hon ska börja i samma skola som sjuåringen till hösten. Sexåringen säger kanske, hon vet inte. Hennes mamma vill att hon ska börja på engelsk skola, "så att jag kan lära mig perfekt engelska".
- Måste man inte kunna engelska redan när man börjar där? frågar jag.
- Jag vet inte, säger sexåringen.

Ord är överflödiga. Mina tankar om föräldrarna säger desto mer.

Vad är en toffel

Under en föreläsning på högskolan pratar föreläsaren om symboler och berättar att hon har tofflor på sig (som vi alla kan se) och att det säger något om henne; nämligen att hon känner sig hemmastadd på sin arbetsplats, hon är avslappnad.

En man i publiken kommenterar då det hela med: "Kan aldrig en toffel bara vara en toffel?" Varpå föreläsaren säger: "Finns det något som kan vara något, utan att det säger något?"

För mig är det en forskare i ett nötskal. Det är en person som vägrar att se att det inte nödvändigtvis måste ligga en tanke bakom varje agerande och varje attribut. Kanske var alla mina andra skor smutsiga eller trasiga, så jag blev nödgad att ta på mig ett par tofflor just idag. Måste det då säga något om mig? Att jag är en dålig människa som inte sköter om mina skor...? Jag kan bli lite trött på sånt.

Kulturkrockar eller kulturer i samspel

När jag var och tittade på min nuvarande lägenhet under våren 2003 så var 5 av 6 namn i porten svenskklingande. När jag flyttade in några månader senare var det 2 av 6 (inklusive mig själv). Sånt fascinerar mig. Vad hände just det året, blev det en svensk-flyttar-till-villa-boom? Sedan dess har inte mycket förändrats i min port, men runt omkring oss har folk flyttat ut och in. I dagsläget ser det ut så här:

Grannen intill mig till vänster är en bosnisk familj. Möjligtvis är de serber (känns hemskt att jag inte vet exakt, när vi setts och pratats vid under fem års tid). Under dem bor en finsk familj. Till höger om mig angränsar min balkong till en afrikansk familj (vet inte vilket land de flyttat ifrån). Under mig bor en familj från Iran, under dem ett svenskt par och på vardera sida om dem en bosnisk (ja, eller serbisk då, jag måste ta reda på det) familj, respektive en grekisk familj.

Intill den afrikanska familjen bor en familj från Mongoliet. Pojken i familjen har börjat i sjuåringens klass och familjen kunde inte ett ord svenska. Pojken kan nu mycket, men föräldrar och morföräldrar ännu ingenting. När jag i morse kom tillbaka från skolan efter att ha lämnat sjuåringen så kom pojken och mamman ut från porten. Mamman svor och gick in igen (jag tänkte att det var den förbenade, men obligatoriska, frukten hon glömt). Pojken börjar något trevande, men sedan bestämt att gå mot den trafikerade gatan och siktar troligtvis på skolan. Jag skulle inte låta min sjuåring gå iväg själv och jag antar att mamman kommer att undra var han tagit vägen. Jag ropar pojkens namn och säger åt honom att vänta på mamma.
- Mamma, frukt, säger pojken och pekar på porten.
- Ja, men vänta här på henne.
Jag ser att han mimar `vänta´ och ser fundersam ut.
- Vänta, stanna här, annars undrar mamma var du tagit vägen, hon kanske blir rädd, orolig, och undrar var du är.
Pojken nickar och stannar kvar. Jag går vidare mot vår port och bakom mig kommer mamman ut. Hon talar hetsigt till pojken på mongoliska. Kanske är hon stressad. Kanske skäller hon på pojken för att han inte har gått till skolan. Vad vet jag. Det låter som att pojken försvarar sig. Varför skulle jag lägga mig i för, jag vet ju ingenting om deras vanor.

Assumption is the mother of all fuck-ups - som alltid.

Barnhybris eller barns hybris

Som en liten flirt med begreppen barnperspektiv och barns perspektiv som vi ska ta till oss i den kurs jag nu läser på högskolan. Det blir förvirrande ibland, men barnperspektiv kan vem som helst ha (främst vuxna), däremot är barns perspektiv något som barnen själva har och kan utttala sig om.

Sjuåringen och hennes jämnåriga vänner har rätt mycket hybris emellanåt - precis som de även kan ha en nedstämd inneboende känsla ibland. Sjuåringen har dock mest hybris. Ibland så pass mycket att det är pinsamt när hon inte förstår att hon går över gränsen till att ha en "stiff upper lip" och att ingen gillar en sån. Fast jag tror inte på att dra ned de små liven till jorden, det klingar illa för självkänslan. Självförtroendet är det dock inget fel på. Vilket ju också är bra. Idag var sjuåringen ute och lekte på gården då en några år äldre pojke frågade:
- Varför har du pojkskor med superman på?
- För att jag vill det. Och för att jag kan det.

Vad glad jag blir när jag hör sånt!

Åh nej, barnmorskorna

På TVn bakom mig skriker en kvinna rakt ut när hon klämmer fram sin unge. Jag ryser och känner mig lite äcklad.

Ändå kan jag inte sluta titta.

Många magar har man

Idag lekte sjuåringen med en jämnårig tjejkompis i sjuåringens rum. De lekte med dockorna och när de precis skulle börja leken så höll de på och fastställde vilka roller vem skulle ha. Kompisen sa:
- Jag ska ha en bäbis i magen. Jag tar den här bollen.
- Amen, nehej, den bollen ska jag ha, jag ska också ha en bebis i magen.
- Jaha, men då tar jag den här (knottriga) bollen.
- Eh, den kan du väl inte ha?
- Jo, det går bra.
Båda stoppar sina bollar under tröjan. Kompisen säger snabbt, i ett något maniskt tonläge:
- Vad tror du att det blir, jag tror att det blir en tjej, jag hoppas att det blir det, vad tror du att du ska få, du får nog en kille, jag tror att min blir en tjej.
- Eh, jag vet inte...
Kompisen tar en större boll, fotbollen, och byter den mot den knottriga under tröjan. Fotbollen får knappt plats under tröjan.
- Okej, nu har min mage växt, så när jag kommer hem igen så säger du "åh, har din mage växt?".
Kompisen går ut ur rummet, vänder och kommer in med den stora magen. Sjuåringen säger:
- Åh, har din mage växt?
- Jaa, det här är den sista magen. Vad gissar du att det blir?

Dammråttor är mums

Hoppas jag. För det är nog det vi får leva på nästa månad. När alla räkningar är betalda och alla skolböcker inköpta, så bidde det inte så mycket kvar.

Ätbara ben

På väg hem från sjuåringens kompis ser jag detta i rännstenen.

- Där ligger ett ben, säger jag.
- Va? säger sjuåringen.
- Titta, där ligger ett ben.
- Vad är det för ett ben, är det ett pepparkaksben?
- Ett pepparkaksben?
- Nej, jag menar, vad heter det...
Sjuåringen plockar upp benet.
- Ja, vad menar du...? Det är ju ett dockben. Snälla, låt det ligga.
- Jag undrade ifall det var ett chokladben.
Sjuåringen lägger ned benet igen.
- Okej, tänkte du att det skulle gå att äta?
- Ja...
- Men det är ett plastben.
- Ja. Och det var smutsigt.
- Mmm...

Växande skelett

Vi var flera som blev förvånade förra sommaren när jag kunde låta tandläkaren konstatera att jag hade en växande visdomstand. Särskilt som jag redan opererat bort nästan en handfull. När jag var i 20-årsåldern.

Min pappa har också haft sin beskärda del av visdomständer och nu har han fått utväxter från sitt skelett. Jag undrar ifall det finns någon koppling. Han har nyligen opererat bort en skelettutväxt på foten och någon månad senare är den nu tillbaka. Nu har det börjat poppa upp utväxter från skelettet på andra delar av kroppen också. Fast det är visst som broskbitar. Det känns som ett fall för "House". Finns det inte en sjukdom där skelettet börjar växa? Har man växtvärk då?

En skola för alla

En likvärdig utbildning, vad innebär det egentligen och hur är det tänkt att den ska uppnås, har jag kommit på mig själv med att ofta tänka de senaste åren. Utbildningen ska vara likvärdig, alltså ha lika värde för alla, men det betyder inte att den ska vara likadan för alla. Enligt skollagen ska utbildningen dock vara likvärdig, oavsett var i landet den anordnas. När jag läser sånt kan jag ha full förståelse för att den nuvarande regeringen vill omformulera både skollag och läroplaner. (Jag förhåller mig rätt skeptisk till att det inte skett tidigare.) Jag tror att om vi jämförde en skola i Umeå med en skola i Göteborg, eller en skola i Kalmar med en skola i Stockholm, eller en skola i Bräcke med en skola i Malmö så skulle vi nog finna att ingen är den andra lik. Det skulle räcka med att jämföra en skola i Stockholm med en annan skola i Stockholm för att se att utbildningen inte är likvärdig. Det skulle nog t o m räcka med att jämföra två parallellklasser i en och samma skola för att se att utbildningen inte alltid är likvärdig. För lärarna som undervisar där är inga robotar. De tänker själva, de agerar flexibelt och arbetar för att anpassa sig till elevernas behov.

Jag drar paralleller till lärarutbildningen, där jag nu läser samma kurs samtidigt som flera hundra andra studenter och några av oss gör jämförelser mellan hur våra olika lärare agerar, tolkar, reagerar på de direktiv de fått inför kursen. Ingen är den andre lik. Ingen ger likadana uppgifter, ingen begär exakt samma kvantitet eller kvalitét (på studenternas arbete) som en annan lärare. Då har vi ändå jämfört i snitt ca 4 olika lärarutbildare inom varje kurs. Vilket innebär att vi har olika förutsättningar för vår fortsatta utbildning. Vi är många som ofta tyckt att det är orättvist och frustrerande, men jag kan även tänka att så är ju också livet i mångt och mycket. Inte orättvist och frustrerande alltså, utan varierande och baserat på olika förutsättningar.

I offentlighetens ljus belyser man den senaste tiden ofta ungdomars resultat inom skolan och hur låga medelresultat Sverige har. När jag var på ett seminarium som Lärarförbundet höll i för några veckor sedan så tog en författare upp att det ofta uppkommer en jämförelse med Finlands fina skolresultat. Författaren påpekade då att man inte ger en rättvis bild eftersom Finland har en obetydlig invandring i jämförelse med Sverige och att det är naturligt att alla de invandrade skolbarnen ger Sverige ett sämre genomsnittligt resultat. Vilket jag aldrig riktigt reflekterat över djupare, men nu fick möjlighet till.

Vad jag har insett är att elevernas behov ofta överstiger lärarens möjlighet till flexibilitet. Jag har trott att min handledares situation är exceptionell, men när jag har hört mig för så förstår jag att så inte är fallet. På många håll (i kommunala förortsskolor) så består klasserna övervägande av invandrade elever som inte ges möjlighet att lära sig ett korrekt svenskt språk och som inte har möjlighet att få tillräcklig stimulans, då läraren inte har tid att bemöta den enskilda eleven, samtidigt som föräldrarna i många fall anser att elevens uppfostran är en del av skolans uppgift. I kontrast till detta står de svenska eleverna som ofta är i minoritet och inte heller blir bemötta på sin nivå. Lägg sedan till detta att lärarutbildningen har överseende med många skavanker hos de människor som utbildar sig till lärare - givetvis blir resultatet en riktig soppa.

I min handledares fall så har ledningen (rektorn) på frågan om var smärtgränsen för antalet elever i en klass går, svarat att det är vid 30 st. Förra veckan var det 28 elever i min handledares klass, årskurs 1, varav ungefär 22 st elever har fler än ett modersmål och ett par kan ingen svenska alls. Läraren har ingen hjälp med tolk, arbetsmaterial på deras hemspråk eller möjlighet att ha en pedagog som bistår i klassrummet, bortsett från några timmar i veckan. Läraren ansåg att klassen äntligen var hyfsat sammanhållen: arbetsklimatet var drägligt och alla elever hade kommit igång att läsa. Då kom beskedet att två dagar senare skulle två nya elever börja i klassen, helt nyanlända och kan inte tala ett språk baserat på det latinska alfabetet.

Jag är för invandring, men jag anser också att det mottagande landet måste ha förutsättningar att kunna bemöta de behov som uppstår. Jag tänker tillbaka på Nihad Bunars bok "Skolan mitt i förorten", som var en av de första jag skulle läsa under min lärarutbildning. Jag blev en aning bestört över Bunars beskrivning av hur de svenska barnen byter skola (och ofta söker sig in till Sthlm city) för att kunna gå i en skola där det går färre invandrade barn. Detta gör att de invandrade barnen (som har möjlighet) i den första skolan också byter (för att föräldrarna vill att barnen ska lära sig svenska och anpassas till samhället de lever i), varpå den "nya" skolan också fylls upp - och de svenska barnen flyttar vidare, de invandrade barnen också o s v. Vilket gör att en form av katt-och-råtta-lek uppstår - eller ett moment 22 om man så vill. Det är ju ohållbart i längden och ger ingen kontinuitet. Är det valfriheten som gör allt så komplicerat, undrar jag.

När jag upplever situationer som min handledares så blir jag helt bedrövad. Hur ska jag som lärare kunna överleva och hur ska det vara en bra vardag och inlärningsmiljö för barnen? Jag blev väldigt smickrad över att bli tillfrågad ifall jag ville ta över klassen efter sommaren, då läraren ska vara ledig. Jag dock inte färdigutbildad tills dess och, helt ärligt, så lär jag inte söka mig fullt så utmanande uppgifter det första jag gör som nyutbildad, för då tror jag inte att jag håller ihop mentalt särskilt länge.

Kårval

Nu är det dags för kårval, vi ska välja vilka som ska styra inom kåren. Snälla, rara. Jag vet inte ens vilka de är som vill bli valda, jag har inte fått någon info om dem och I couldn´t care less, faktiskt. Jag vill helst inte vara med i kåren. Jag vill heller inte rösta blankt. Kanske det kunde finnas något valalternativ där man får välja bort sig själv ur kåren.

Folk och deras hundar

På bussen idag: en man kliver på med sin hund i famnen. De är lika som bär. Mannen har rätt yvigt och spretigt hår och han pratar lite barnsligt. I famnen bär han en blandras med väldigt yvig och spretig päls. Båda hade en röd jacka på sig. Det var klockrent.

På företaget idag: någon på grannföretaget har med sig en stor (schäferliknande) hund och den springer fritt i byggnaden och kommer springande in till oss. Ägaren med kollegor blir förvånade när vi ber dem hålla hunden instängd.

På väg från företaget idag: en tjej i 25-års åldern står med sin lilla hund i lekparken. Hunden ser ut som en spets, men miniliten; något större än en chiwawa. Kopplet ligger på marken. Hunden ser ut som att den ska springa bort flera gånger, men tjejen slänger konstant små hundgodisbitar till hunden, så den vänder tillbaka.

På min gård i fredags: mamman i familjen som har en pitbull är ute med den på gården. En 8-årig pojke går fram och hunden blir ivrig. Mamman försöker hålla den tillbaka, men hunden är starkare än henne, ställer sig på bakbenen och välter omkull pojken, men han kommer bort därifrån.

I parker och längst med gångvägar kontinuerligt: lösspringande hundar som inte lyder.

Jag kan bli lite trött på de hundägare som säger "hunden är inte farlig, han/hon gör ingenting, den är snäll" och inte fattar att en hund reagerar på rädsla och som en diktator ska den styra sin "flock".

Längst med gångvägarna alltid: hundbajs i alla varianter, stora som små korvar och högar.

Min katt får inte gå ut - en stor anledning är för att jag då inte kan ansvara för var den går på toaletten.

Livet är föränderligt

En flicka i sjuåringens klass ska sluta till hösten och flytta till ett område intill vårt. Genast säger sjuåringen att just den tjejen är sjuåringens bästa kompis. "Ja", säger sjuåringens lärare till henne, "men så är det ju; livet är föränderligt. Sedan börjar det kanske någon ny i vår klass, så då lär du känna en till person, men du känner ändå hon som flyttat ifrån oss. Då kommer du att ha många kompisar."

Mitt i alla krångliga kurser, examinationsuppgifter och litteratur att läsa så kommer jag plötsligt på en lösning till våra möbleringsproblem hemma, så nu ser det ut som om vi ska flytta hemma; lådor och möbler står lite huller om buller innan de ska finna sina platser. Vilket lär bli om en vecka eller så. Pust. Varför gör jag sånt här? Livet är sannerligen föränderligt.

På besök i verkligheten (3) eller: besök hos överklassen

På tal om att vissa människor kan sätta in barnbidraget på sparkontot; en klasskamrat på lärarhögskolan var idag ute på sin vfu (praktik) i Sthlm city. Under lunchen uppstod ett samtal mellan henne (lärarstudenten) och några av barnen (ca 7 år): Ett barn frågar studenten om hon vet hur mycket pengar en pojke i klassen har på sitt bankkonto.
- Det är flera, flera tusen!!
- Ojdå, sa studenten, och gissade på 5000 kronor.
Men nej, det var MYCKET mer. Mer än 10 000. En annan pojke sa att nu fick de inte prata mer om det för pojken med kontot ville inte att alla skulle veta hur mycket det egentligen är. Då sa de andra att de också hade flera tusen på banken och studenten undrade så klart varifrån de fått alla pengar. En flicka sa att hennes mamma och pappa sätter in barnbidraget på hennes konto och någon annan fick pengar av släktingar. En hade fått 5000 kronor från sin mormor när han fyllde år. Så satt de och jämförde sina bankkonton.

Undrar just om det finns något barn i den klassen som inte har egna pengar - eller ett konto för den delen - och hur det barnet i så fall känner sig när detta diskuteras. För att inte nämna om hur det barnets föräldrar mår när barnet kommer hem och jämför.

På besök i verkligheten (2) eller: en fluga på väggen

Jag är så glad att vi får gå ut på VFU (praktik) under utbildningen! Det är så underbart att bara få vara delaktig i barnens vardag och försöka tolka vad det är de själva finner meningsfullt. Jag skulle kunna sitta och observera dagarna i ända, det något av det roligaste jag vet. Men så har jag i och för sig också bara haft underbart trevliga och tålmodiga handledare som lärare. Vilket jag tror ger barnen möjlighet att vara sig själva.

På besök i verkligheten (eller: på brandstationen)

Idag har jag varit med sjuåringen och hennes klass på studiebesök på en brandstation.



Vi blev guidade runt av en trevlig brandman och jag var mäkta imponerad av min egen sjuårings kunskap om allt som brandmannen frågade om. Även brandmannen var imponerad och sa att sjuåringen var en klok tjej och jätteduktig.

I barngruppen var det bara en kille med. Till honom vände sig brandmannen och sa saker som "give me five" och drog paralleller som "Vad ska man göra med brandvarnarna efter ett år? När du kör din radiostyrda bil hemma, vad är det då som är fel när den stannar, vad är det som har tagit slut?" - helt riktat enbart till killen i gruppen (underförstått: tjejer kör inte radiostyrda bilar).

När brandmannen frågade ifall barnen hade brandvarnare hemma så var det två barn som sa nej (fast jag tror att de säkert har minst en, men aldrig har frågat/tittat efter den) och det kommenterade brandmannen med: "då går ni hem till era mammor, eller när de hämtar er, så säger ni till dem att de får hålla sig från att köpa den där vinflaskan, för det är ungefär vad en brandvarnare kostar, så de får skippa vinflaskan en gång helt enkelt". (Jag håller mig här från att kommentera denna uppmaning, utan låter alla formulera sina egna kommentarer.)

Informationsfilmen som barnen fick se på var väldigt spännande. Vi vuxna (svenska, kvinnor) satt dock och fnissade lite igenkännande ibland åt manchesterbyxorna, de enorma glasögonbågarna, hur de snackade - det var genuint 70-tal och alla barn i filmen var blonda lintottar som lyssnade uppmärksamt på sina lärare. Jag undrar SÅ ifall barn ser sånt och vad de reflekterar över.

När brandmannen fick frågan om hur utbildningen ser ut för att bli brandman så blev han svävande i sitt svar och sa att vi väl har läst och hört i massmedia om att det har skett och är stora förändringar på gång. (Tyvärr hade nog ingen av oss hört talas om det.) Sedan kommenterar han att det ska in mer tjejer i kåren, men att han är tveksam till det, då det måste ske på samma fysiska villkor. Vilket jag håller med om fullständigt.

Vittne till oprovocerat våld

På sjuåringens skolgård idag: jag står och väntar på att sjuåringen och hennes klasskamrater ska samlas, då jag ska åka med på ett studiebesök till en brandstation. Det är bara sjuåringen och hennes klasskamrater ute på skolgården, alla andra elever har precis gått in.

Plötsligt kommer det ett gäng (ca 8 st) killar från ingenstans och korsar skolgården och går mot skolbyggnaden. Samtidigt kommer ett gäng (ca 6 st) killar ut från skolan. Jag skulle gissa att de alla går i 8:an. Alla är svarthåriga och några är mörkhyade (och då gör jag bara en observation, ingen bedömning). De verkar uppspelta, exalterade, och går varandra hetsigt till mötes. Jag tolkar det dock som att de är på skämtsamt humör - vilket jag snabbt ändrar uppfattning om. De stannar upp när de står intill varandra. Sjuåringen och hennes vänner leker några meter ifrån mötesplatsen. Jag och sjuåringens lärare är de enda vuxna på skolgården. Utan att jag hinner uppfatta vad som föregick agerandet så slår en av killarna (som är på "besök") aggressivt ned en av killarna från skolan med brutal kraft. Killen faller mot två stora stenar, slår i huvudet och den misshandlande killen slår två snabba knytnävsslag mot killens huvud och kind. Alla runt omkring fryser till, killen på marken ser chockskadad ut. Omedelbart därefter sparkar den misshandlande killen sin fot dunderhårt i ryggen på killen på marken. Jag blir först paralyserad, men vänder mig sedan mot läraren som omedelbart blåser i signalen för sjuåringens klass att samlas vid henne. Då vänder jag mig mot sjuåringen och ser att hon har sett vad som händer och att de sakta börjar röra sig mot oss. Jag känner lätt panik, vill att de ska röra sig fortare, men vill samtidigt inte dra till mig uppmärksamhet.

Sjuåringarna samlas och då kommer det en handfull tjejer som hör till killgängen. De verkar roade, men ändrar miner när de ser att en kille ligger på marken. Han reser sig sakta och får hjälp av en tjej att gå in i skolan. Den misshandlande killen beklagar sig för sina vänner att han fick ont i handen när han slog på killen på marken. De flinar. Sjuåringens lärare ringer till rektorn. Då börjar killarna att röra på sig, han som slog ser sig förvånat om efter den slagne, går för att kolla läget, men inser att han nog bör lägga benen på ryggen och strax har de lämnat skolgården.

Senare på kvällen frågar jag ifall sjuåringen såg vad som hände.
- Jaa...
- Jag blev orolig när du var så nära, varför kom du inte när jag ropade på dig?
- Vad då, varför då?
- När vi hade åkt sen så kom polisen dit.
- Varför kom POLISEN?!
- För att man inte får slå någon på det där sättet, han höll ju på att slå ihjäl honom!!
- Va?! Gjorde han?
- Jaa! Nästa gång, om du skulle se något liknande igen, när det är så stora som slåss, då vill jag att du går därifrån DIREKT, bara gå därifrån och prata med en vuxen, okej.
- Okej...

På tal om rökare

I morse var jag i tvättstugan. När jag kom in satt en kvinna och iakttog sina maskiner tvätta. Jag kände igen henne, hon är en an "originalen" som bor här i trakten. Hon är ofta full, röker ständigt och är nog lätt labil; talar ofta för sig själv och ser ibland enormt aggressiv ut. Efter ett `hej´ så höll jag mig på min kant och försökte agera tyst mus. Hon stirrade stint på maskinerna. Så snart hon lagt sin tvätt i tumlarna så gick hon ut och röte och fortsatte sedan hem. När hon kom tillbaka så rökte hon först utanför sedan gick hon in och började plocka ur sin tvätt. Det stank så mycket rök i hela tvättstugan att jag inte ville börja vika min tvätt. Sedan fick hon ett hostanfall och jag trodde att hon skulle svimma, det lät som lungorna kom upp och hon halvkräktes i vasken. Stackars människa. Sedan gick hon ut och rökte igen, innan hon begav sig av hemåt.

Klassiker

Just nu rullar Pretty Woman på TV3. Jag blir helt varm av nostalgi när Julia Roberts är så tafflig och trashig på samma gång och Richard Gere har nog aldrig varit så bra. Roxette spelar i mitt huvud.

Liten vill vara stor

Nu verkar det som att omröstningen i Huddinge kommun är avslutad - och det ser ut som att det blev ett nej till att kommunen ska delas. Det var ju skönt, kan jag tycka, fastän jag inte längre bor i den kommunen.

När Enskede-Årsta-Vantör slogs ihop nyligen så var det många som inte riktigt förstod vitsen med det. Vi fick dock inte rösta om något, utan det var bara att svälja och leva med det. Personligen förstår jag inte riktigt varför inte även Älvsjö inkluderades i denna jätte till stadsdel. Ändå ligger många funktioner utanför stadsdelen, som t ex i Farsta eller Globen.

Balkongrökare: vara eller icke vara

Balkongdörren står på vid gavel för att få in lite frisk luft till min hjärna i andnöd. Jag känner att det drar kallt runt fötter och tänker att jag borde gå och stänga, men så förlorar jag mig i något stycke med text som jag skriver eller läser. I bakgrunden tränger ljud från grannen under mig igenom; skrikande barn, klampande fötter och höjda röster. Strax därpå: en omisskännlig strimma av cigarettrök utpuffad ur samma grannes mun slingrar sig sakta påträngande längre in i min lägenhet och förpestar min rena luft.

Jag rusar upp, ilar genom lägenheten och tar tag i balkongdörrens handtag. Jag vill så gärna göra det ljudlöst, men det är omöjligt fastän jag håller andan när jag drar igen dörren. Den svischar, gnäller och knirkar innan det karaktäristiska dunkljudet mot dörrkarmen hörs när jag drar igen dörren. Jag vet att grannen under irriterar sig på att han hör mig stänga så snart han röker.

Jag tycker dock att han ska skita i det och fokusera mer på att sluta röka.

Makalös magi

Lunchdags. Tittar på 6:an, där de visar Keith Barry och hans sanslösa telepatikonster och magi. Kan det verkligen vara sant att han får fram vad den han tittar på tänker? Jag vill också!!

Nu ska jag ta mig i kragen och skriva om helt andra saker i min uppgift till skolan. Snälla solen, gå i moln och kom igen imorgon!

Vad är du och vad blir du

När jag kom traskande mot vår gata igår vid 19-tiden så kommer det sju killar i 10-årsåldern upp från fotbollsplanen och går fram till källardörren i änden av mitt hus. Det ser ut som om de försöker bryta upp den. Jag anar oråd och tänker att de inte har någonting att göra. Två killar bär på varsinn fotboll. Två har bara t-shirt på sig. Jag har tjock vinterjacka. Det är fint väder, men attans kall blåst. Jag betraktar dem närmare och inser att en av killarna är "min" bråkstake S från klassen där jag tidigare gjorde min vfu (praktik). Han ser ut att leda gänget. Han hälsar lite blygt, jag fattar att det inte blir någon kram när gänget är med. Jag snackar lite med honom, kollar läget, vad har de för sig. De andra killarna flockas runt mig, de ser nyfikna och förvånade ut. De ska dra vidare till parken och spela mer fotboll. Det märks att de är rastlösa, de vill komma på något att göra. Någon sekund slits jag mellan att bjuda dem hem till mig på en fika och att låta dem gå. Det känns som att de lugnat sig en aning när de går vidare, så jag släpper dem, men betraktar dem från fönstret sedan. Hittade de en öppen källardörr längre bort tror jag säkert att de gick in.

Efter en heldag med två föreläsningar där mycket handlade om att inte se barnen för vad de är - att man aldrig är ett bestående tillstånd, utan utvecklas; vi ska inte ha med oss förutfattade meningar, utan alltid tänka att barnen blir något i varje situation, beroende på omständigheterna, så fastnar jag vid att min dåvarande handledare alltid uttryckte att S var på ett visst sätt. Handledaren hade satt S i ett fack och där var han fast, i handledarens ögon kom han alltid försent (jag upplevde det bara en dag utav flera veckor, så det var nog ett beteende han haft innan min tid) och det var oftast han som störde den övriga klassen. Ja, han var spellevinken i klassen, men så fanns det inte mycket som kunde hålla hans intresse heller och läraren använde sig av det traditionella utlärningssättet - rätt mycket "predikan" (även om jag tycker att hon är suverän lärare), så hans beteende var inte så konstigt i mina ögon.

Jag är dock glad att jag har ett bra förhållande till S då han bor i mitt område och kommer säkerligen att växa upp här. Jag känner till hans hemförhållanden och jag vet lite om hans intressen och hur jag kan prata med honom. Jag tror att det kan vara bra att ha med mig framöver.

Måsarnas herravälde

Det har börjat nu. Måsarna intar skolorna i länet. De skriar ut sin totala makt över skolgårdens yta när solen stiger och sjunker. Snart är deras avkommor här och då går ingen människa säker från anfall från skyn.

Återvinning på väg

Längst kajen mellan Junibacken och Gröna lund finns det inte en enda papperskorg så här års. Påpekar en av mammorna som jag gick där tillsammans med förra helgen. Hon vill kasta sin läskburk av aluminium. Jag undrar om hon är galen. Hon undrar ifall jag vill ha panten. Jag vill inte ha panten lika mycket som jag vill att naturen slipper att bryta ned burken resten av våra liv. Hon fnyser och säger att det ändå bara är skit med sopsortering. Allt hamnar ändå på tippen, i samma hög, säger hon, har jag inte fattat det?

Det är den attityden jag kan bli lite väl less på ibland. För jag är en sån som tror på att den lilla människan kan påverka. Gör vi alla vår beskärda del så måste det i slutänden minska någonstans och i längden måste det påverka någons synsätt och tillslut sprida sig och forma flera människor och förhoppningsvis kan vi låta jorden leva ett litet tag längre.

Mina kinder blir blossande varma när jag tänker på alla de konservburkar jag har kastat på soptippen under mitt liv. Jag tar gladeligen med mig mina gratistidningar hem från tunnelbanan bara för att se till att de hamnar i den riktiga återvinningen och inte med annat skräp i en papperskorg på stan (att mitt beteende sedan säkert bidrar till att produktionen av gratistidningar ökar är en annan femma).

Jag skulle gärna se att det fanns någon form av obligatorisk introduktion av sopsortering i samhället. Skicka alla medborgare på en kurs och visa dem hur soptippen ser ut, var de olika avfallen hamnar, hur man behandlar de olika material som kommer till sopstationerna o s v. Jag kan bli lätt frustrerad när jag ser tanterna och farbröderna (ja, det är ofta de som gör det) lägga ned en plastpåse full av tidningar i pappersåtervinningen eller en plastpåse full av glasburkar i glasåtervinningen.

Så sitter jag på tunnelbanan och lyssnar till en man som berättar för en bekant om någon form av återvinningsställe som finns utanför Bro, där de gör nya saker av skräp (fattar jag det som). Han berättar att det kostar 500 000 kronor per år att underhålla en soptipp och att soporna ligger kvar i minst 50 år. Han pratar också om sortering och att man inte får kasta t ex fönsterglas tillsammans med glasburkarna, då glassorterna är härdats olika och kan tydligen inte smältas samman i återvinningen. Det är en hel vetenskap jag blir serverad och hans dambekant lyssnar lika stum som jag. Hon stammar fram att hon aldrig har kastat något fönsterglas, men vet nu att hon aldrig borde göra det heller. Jag tänker att jag har sett fönsterglas bland glasburkarna vid ett flertal tillfällen i vårt sopsorteringshus hemma på gården. (Kan det inte finnas någon form av kontrollmekanism som sätter igång ett alarm när det blir fel? Fast då skulle väl ingen våga kasta någonting.) Sedan pratar mannen vidare om bl a denna förpackningshysteri som råder och jag myser av att matas med kunskap.

Bästa metoden för viktminskning

Om man vill gå ned i vikt så verkar det bästa sättet vara att separera från sin partner. Skilsmässa, bittra känslor och stridigheter är tydligen en bra medicin för att tappa rätt många kilon. Det har jag sett på flera av mina bekanta.

Det verkar rätt jobbigt mentalt, tycker jag. För att inte tala om att jag först måste skaffa mig en partner. Sedan vet jag ju att jag snarare har en tendens att hetsäta, when the going gets tough, än att upphöra med att äta. Så det är nog inte en optimal metod för min del, men ett tips för andra kanske.

Denna styggelse kallad grogg

Oavsett om det är en fredagsdrink eller en lördagsgrogg så har jag aldrig riktigt förstått mig på fenomenet.

Jo, drinkar och alkohol har jag förstått mig på, det har jag hällt i mig (alltför mycket) av under mitt liv - ofta i samband med att jag har inmundigat något annat gott.

Vad jag dock inte förstår mig på är fenomenet grogg som sådant; varför är det den definitiva övergångsriten från arbetstid till fritid för många vuxna (och ungdomar för den delen)? Jag minns det som barn och hur konstigt jag tyckte att ordet var - och vilka dåliga vibbar som följde med det.

På den ena föreläsningen igår berättade Bengt Sundbaum att en av de effektivaste sätten att hålla ungdomar från att börja dricka eller öka sitt drickande var att föräldrarna hade en fast ståndpunkt gällande alkoholintag (du får inte börja dricka förrän du är 18 år). Det var intressant att höra, då jag ofta hör många som säger att det är bättre att ha en liberal syn på alkohol och låta barnen/ungdomarna vara delaktiga genom att ibland smaka. BS tog upp även detta som exempel, men menade alltså att den forskning som han stod bakom visade att det inte var ett bra tillvägagångssätt.

När jag blir presenterad fakta av den här sorten uppstår alltid en mängd frågor i mig. Bl a: Hur var frågorna formulerade till ungdomarna (kan de tolkas olika)? Var någon annan närvarande när svaren gavs (kan yttre omständigheter ha någon påverkan på svaret)? Var svaren anonyma (eller kan det vara "häftigt" att svara att man visst dricker rätt mycket alkohol - fastän man inte gör det)?

Med sorg i hjärtat konstaterar jag sedan att båda föreläsarna igår (precis som flera före dem) tog upp exempel från verkligheten där alkoholen påverkar barn och ungdomars liv i en negativ riktning, oavsett om det är någon i deras omgivning eller de själva som dricker.

Jag anser att den vuxne som säger att barn inte tar skada när de vuxna dricker sig berusade, eller tycker att det är okej för barn att vänja sig vid att kontinuerligt möta berusade vuxna i sin närmiljö, inte själv har varit i den situationen som barn - eller så har de förträngt sina obehagskänslor. Barn ska aldrig behöva känna den otryggheten som en sådan situation innebär.

Nu ska det bli andra bullar

Nu har jag sett Skogaholms nya mini snäckor i flera butiker. Det var ju de små läckerheterna jag var med och provsmakade för några månader sedan. De ser dock inte lika smaskiga ut i påsarna som de gjorde på provsmakningen, tycker jag. Måste kanske köpa en påse för att provsmaka hur resultatet blev. Fast jag lär hålla mig.

Lustigt det där med provsmakningen. Fastän jag fått många erbjudanden, så har jag inte varit där på några månader nu, mina tider har inte passat med deras. När jag var där senast så satt jag och lyssnade på några män som uppenbarligen kände varandra; de träffades senast som statister vid en reklam- eller filminspelning och sedan brukade de springa på provsmakningar. De diskuterade olika inspelningar de varit på och olika produkter de provsmakat och jämförde åsikter. Det var intressant ur den aspekten att även jag höll på med statistjobb en period för några år sedan - och sprang på provsmakningar. Jag funderade över om det är något man kan leva på; en massa olika små ströjobb här och där. Jag kom fram till att man måste vara rätt eftertraktad och vara rätt fullbokad från båda hållen varje dag för att få det att gå ihop ekonomiskt, men det skulle kanske kunna gå. Det var som ett parallellt universum som glimtade förbi och sånt är alltid fascinerande.

Death by metal

Ah, jag vaknade av mig själv vid 07.15. Tung i huvudet, kroppen är inte van vid så mycket ostörd sömn. Då först slog det mig att jag inte har hört hackspetten på ungefär fyra dagar. Hur mycket mat kan en hackspett hitta genom att hacka på metall? Den kanske har dött av näringsbrist. Stackarn.

Tid att bara vara

Det är så sällan jag har tid att bara vara. Den tiden är så värdefull.



Jag vill nog inte gärna toppa den med något.

Så himla nöjd

Sjuåringen sover hos morfar. Själv ska jag ägna ett dygn åt att skriva om diverse perspektiv ur kurslitteraturen. Mañana.

När jag ska åka hem från skolan inser jag att det är ett ypperligt tillfälle att leta efter skor till sjuåringen. (Vad då? Ta det lugnt, åka hem, slappna av? Finns inte på världskartan. Måste ju vara effektiv när jag har tid "att bara vara"!)

Ibland åker jag till Gröna villan och handlar barnplagg. Ibland lämnar jag kläder där för försäljning också. Senast jag var där var nog i december. Jag masar mig dit (fasar när jag måste passera Gullmars) och hittar ganska många snygga plagg till sjuåringen.

Jag är själv rätt nitisk med att namnmärka sjuåringens kläder och har alltid varit det. Ibland innan jag har tagit bort prislappen ens. Too bad om plagget sedan inte passar på ungen. Jag brukar svära över de föräldrar som inte namnmärker sina ungars kläder. Men när jag är på Gröna villan så tackar jag högre makter att det finns föräldrar som inte märker kläderna (eller så kanske de gör det, med en namnlapp - istället för tusch - och tar sedan bort den, smaaaart i så fall), så att de är så fräscha som möjligt när jag vill köpa dem. Nu fanns det mycket snyggt i sjuåringens storlek och tillslut stod jag där med en hög med kläder och skulle betala. Ack och ve, så mycket pengar hade jag ju inte tänkt punga ut med. Så halar trevliga Anna fram mina försäljningskvitton och det visar sig att jag ska få pengar. Tjoho! Så jag går därifrån med skor, tröjor, byxor, kjol och några plagg till samt extra pengar i handen. Sehr gut.

Du blir vad du äter

Ikväll har jag testat något nytt och ätit Pärsons kyckling minut meny med wokade grönsaker till. Jag måste medge att jag backade när förpackningen i micron svällde upp som en ballong, men det blev ju hyfsat bra resultat - och middagen har aldrig blivit klar så snabbt.

Ljusglimtar i tillvaron

Klockan 19.00 stod solen ännu högt på himlen, från en klarblå (nja, åt det vita hållet) himmel. Ljuvligt.

På min grav ska sköldpaddan vila

Sjuåringen sitter med sitt mjukdjur sköldpaddan vid frukosten i morse:
- Mamma, sköldpaddan vill jag ha med mig hela livet. Den ska begravas med mig när jag dör.
- Okej.
- Hur ska andra veta det när jag dör?
- Du får väl skriva det i ditt testamente.
- Testamente, vad var det nu igen, jag har glömt bort... Jo, just det ett sånt där papper där man skriver vem som ska få ens pengar och saker och sånt, va?
- Ja, precis.
- Men hur ska andra veta att de ska läsa det pappret?
- Du får väl skriva det i ett riktigt testamente som du förvarar på banken, som en advokat skriver under, eller hur det nu går till...
- Advokat, vad är det?
- Jaa, du...någon som man använder för att hjälpa en i domstolen när man själv inte riktigt vet vilka lagar och regler som gäller. Någon som ska hjälpa till att försvara en själv, så att man kanske slipper att åka i fängelse.
- Som den där Anders.
(Sjuåringen fick läsa i en gratistidning som en skolkamrat hade med sig att Englas mördare heter Anders. Plötsligt är han inte ett hemskt odefinierbart monster och hon kan leva med det lite bättre, är inte lika rädd, när hon vet att han heter något vanligt och är en människa. De miljarder frågorna kring honom kvarstår dock.)
- Ja, han har en advokat.
- Hur ser det ut i en domstol egentligen?
- Vi får väl åka och titta någon gång.
- När det inte är någon där.
- Precis.
Paus.
- Jag ska skriva i mitt testamente att jag vill ha sköldpaddan och musen med mig när jag begravs och ta med det till en advokat.
- Okej.

Vit rock ingen garanti

När sjuåringen hade en läkartid för någon månad sedan så pratade jag med läkaren om sjuåringens eksem (som tydligen är rätt vanliga vid allergi). Jag använder mjukgörande salva på hennes eksem, men det händer inte så mycket. Läkaren sa att det är det enda som finns att göra, det är bara att smörja, men skrev ut ett recept på en mer bakteriedödande salva. Kanske kan den hjälpa mer, men det är tveksamt. När vi sedan står på apoteket och ska hämta ut salvan så visar det sig att den kostar ungefär 300 kronor och det finns inte en susning att jag har råd med det. Det får bli den vanliga salvan. Sjuåringen tittar storögd på mig när jag säger att vi inte ska ha den.
- Varför inte då, doktorn sa ju att vi skulle ha den.
- Ja, men det betyder inte att man måste använda den.
En paus uppstår.
- Så man måste alltså inte göra som doktorn säger?
- Nej, det får man välja själv.
- Kan doktorn ha fel?
- Ja visst, det händer. Man måste tänka själv också, inte bara lyssna på doktorn, eller någon annan för den delen.
Det funderade sjuåringen på länge sedan.

Lärarutbildad

Med tanke på att 30% av lärararbetet består av att ta hand om eleverna socialt så kvarstår min tanke från dag ett på högskolan; att jag skulle vilja se mindre undervisningsgrupper - eller fler lärare per elev - i grundskolan.

Vad saknar jag då inom lärarutbildningen? Mer utbildning inom området mobbning och föräldrakontakt - mängder av förslag, praktiska exempel och rollspel som visar på hur man kan bemöta föräldrar, samt en mer konkret utstakad färdriktning inom lärarutbildningen generellt sett.

Dessutom skulle det vara trevligt om lärarna på högskolan (förlåt, ni vet; universitetet) själva gör som de lär ut att vi ska göra.

Besök hos skolläkaren, eller: en fetknopps ångest

Nu har jag varit med sjuåringen på besök hos skolläkaren. Där var det ord och inga visor, som jag hade förväntat mig. När läkaren (en kvinna, som för övrigt såg ut som en ur personalen på min förskola på 70-talet med lång fläta och yllekofta och använde uttryck som "nu trampar jag på i ullstrumporna här") undersökt sjuåringen tog hon mig avsides in i ett annat rum och stängde dörren. Jag visste att hon sett sjuåringens bukfetma och jag visste vad som skulle komma.

När sjuåringen var hos en annan läkare för någon månad sedan för uppföljning av sin allergi så påpekade jag lite försynt sjuåringens begynnande övervikt och undrade om läkaren tyckte att det var alarmerande. Hon tittade då på sjuåringens vikt- och längdkurva sedan några år tillbaka och ansåg inte att det var det, men att vi (läs: jag) borde vara uppmärksam på hur det utvecklades. Vilket jag har varit. Längre tid än så. Det senaste året har jag bl a slitit som ett djur för att försöka få in mer grönsaker i våra måltider, men det är hart när omöjligt att få sjuåringen in på nya vanor. Det är frustrerande, samtidigt som jag känner en enorm ångest över att jag inte vill bidra till att sjuåringen senare kommer se ut som jag - och känna den bitterhet jag känner mot min egen mor för att ha format mig till den jag är. Jag vägde mer än min sjuåring gör nu, när jag var lika gammal som henne.

Skolläkaren säger att det finns ny forskning som visar att det är i åldern 6-8 år som man ska se upp med övervikt, det är då den grundläggs för resten av livet, och sjuåringar ska man i princip kunna se revbenen på. Det har jag aldrig kunnat göra på min dotter, möjligtvis när hon var ett år eller så.

Jag vet att det är de kolossalt dåliga matvanorna som bidrar, tillsammans med frånvaron av fysiska aktiviteter. Jag vet det. Det är ju vad jag säger när sjuåringen säger till mig att jag behöver gå ned i vikt. Jag har varit överviktig hela mitt liv (precis som min egen mamma) och det hjälpte ju föga att jag låg på min bästa vikt någonsin när jag blev gravid och då gick upp 35 kg - och sedan aldrig kunnat få bort dem igen.

Bukfetman går i släkten, tillsammans med det obefintliga kunnandet av matlagning. Jag vet inte ens hur man lagar till hemgjord sås, än mindre lägger jag tid på att skapa mina egna köttbullar. Det ska jag försöka ändra på, så mycket jag förmår. Det har varit mitt mål det senaste halvåret att nu leda sjuåringen i en annan riktning och jag ser fram emot varmare dagar och sommarlovet då vi ska satsa på att sjuåringen ska lära sig både cykla och simma (är tanken). Det är svårt, tiden räcker inte till, och när alla mina egna stressmoment ska bemötas så blir lättjan lätt min närmaste vän, trots självföraktet som kommer med det. Skolläkaren kom dock med flera bra tips nu, så jag fick en pust av ny energi.

Förtroende och inspiration i klassen

I "klass 9A" igår blev det uppenbart att det är lätt att kliva eleverna på tårna, utan att man menar det. Balansen mellan att behålla ordningen i klassrummet och hålla sina kommentarer för sig själv blev smärtsamt tydlig. Min vfu-handledare säger att hon avskyr att ha föräldrar med i klassrummet (samtidigt som hon anser att de självklart är välkomna), mest för att hon då hela tiden måste tänka på att hålla tungan rätt i mun. "Det kommer knasiga grodor ur munnen ibland", säger hon, "felsägningar som bara ter sig lite tokiga för eleverna, men som säkert skulle få föräldrarna att fundera över vad tusan jag håller på med. Det är inga konstigheter, det beror på att jag har så mycket i huvudet att hålla koll på." Vilket jag har full förståelse för (då hon har 28 elever, med flera olika nationaliteter) och jag kan inte tänka mig att föräldrarna skulle tycka att det var något konstigt heller, men flera föräldrar gör tydligen det då de har givit förslag på förbättringar efter sitt besök i klassrummet. Ett exempel på tokigt uttryck var när jag hörde henne berätta för eleverna att de skulle få besök att två lärare som en elev haft i en annan skola och hon säger: "Då kommer NNs två små lärare till oss nästa vecka". Flera elever reagerar och undrar hur pass små de lärarna kan tänkas vara; mindre än vad barnen är?

Musikläraren i gårdagens program gick dock steget längre och hela situationen blev fel, som det ack så lätt kan bli när man agerar i affekt. Kanske borde läraren ha tänkt efter någon sekund och sedan talat, så att det inte blivit så galet som det blev. Samtidigt tycker jag nog att det borde gå och resonera med så pass stora elever, men där fanns ingen tolerans (för hur situationen såg ut) från elevernas sida. Jag satt nästan och väntade på att någon skulle nämna att de kände sig kränkta, då det är ett modeord som dyker upp titt som tätt nu för tiden.

När det sedan pratas om att de nya lärarna står för inspiration och eleverna vill ha dem kvar så blir jag nästan lite sorgsen. Någon elev säger att de nya lärarna verkligen VILL att eleverna ska lära sig saker. Vad tror de egentligen att deras tidigare/ordinarie lärare vill?! Hur har elevernas skolgång kunnat fortgå utan att någon har funnit vägen till deras inspiration på så många år - och varför får det se ut så i skolan? (Jag vet att det är en stooor fråga med mångbottnad problematik.) Sedan nämner eleverna att ett av skälen till varför de vill ha de nya lärarna kvar är för att de lärarna även pratar om hur det är hemma. Att den där länken, samarbetet, kontakten med hemmet är viktig för eleverna har jag redan fattat, men hur ska man som "ordinarie" lärare kunna upprätthålla den på en tillfredsställande nivå när det finns så mycket annat som tar tid, undrar jag.

Teknikens under

När min grupp och jag ska göra en redovisning på högskolan om en bok som bl a tar upp gruppdynamik och symboler i samma mening som ungdomar så börjar jag fundera på vad som egentligen påverkar ungdomar idag. Jag sätter mig med en lunta dagstidningar från förra veckan (främst gratistidningar) och bläddrar med siktet inställt på vad som kan vara aktuellt för ungdomar. Jag fastnar för att det är så mycket ytlighet, men det tror jag det var i min ungdom också - fast då såg jag det inte på det sättet. För övrigt fastnar jag för att det överlag förekommer väldigt mycket som förekom i min ungdom också, bl a: parfymer, utbildning och sport. Jag fascineras av att bland de namn som ska uppträda i Sverige inom kort förekommer the Rolling Stones, Elton John, NKOTB, Mark Knopfler, REM och John Fogerty. Är det någon form av revival inom musikgenren på gång? Kanske är det ytterligare ett bevis på att de vuxna i samhället idag inte vill bli gamla. Vi är ju för evigt unga, eller hur?

Det enda som verkar skilja nu från då är all teknik som finns tillgänglig för ungdomar idag; musikspelare av alla de sorter, mobiler, datorer. Inte en enda av de böcker vi läser på högskolan tar upp internet som något som påverkar ungdomar. Forskning pågår, antar jag.

Lär ditt barn

Det här var en rätt bra lista, tycker jag.

Här är några saker som du kan lära ditt barn:

1. Säg till barnet att hålla sig borta från människor som ropar på dom t.ex från bilen. Även om dom lockar med något roligt och spännande.

2. Lär ditt barn att om någon försöker ta det så ska det skrika: ”Det här är inte min mamma eller pappa” och göra motstånd.

3. Om ni t.ex kommer ifrån varandra i affären så lär ditt barn att gå till informationsdisken. Kom överens om att barnet inte ska gå omkring och leta själva efter dig och att dom absolut inte får lämna affären.

4. Lär ditt barn att det inte behöver ha några hemligheter för dig. Att det är bra att ditt barn berättar om saker som t.ex skrämmer dom. Låt ditt barn få veta att du inte blir arg eller upprörd om det är något dom vill berätta.

5. Lär ditt barn att ingen ska röra på det innanför kläderna eller att det inte heller ska röra på någon innanför kläderna.

6. Säg till ditt barn att ingen får ta kort på det utan din tillåtelse.

7. Lär ditt barn att det ska berätta vem det är med och vart dom leker.

8. Lär ditt barn att inte lita på främlingar.

9. Lär ditt barn sin hemadress och telefonnummer. Visa dom gärna hur man ringer hem. Är de för små, skriv nr hem/mobil med bläck på armen!

10. Lär ditt barn att det är helt okej att säga nej till en vuxen, speciellt om dom inte gillar vad den vuxne säger eller gör.

11. Tvinga aldrig ditt barn att "pussa moster Berit hejdå" för då lär det sig att "vuxna måste man pussa fast man inte vill".

Utmärk(t)a poliser

Varför anges det i olika artiklar att det var just två kvinnliga poliser som närvarande när Englas mördare "bröt ihop"? Hade det varit två manliga poliser, hade det då framgått? Tydligen var just dessa kvinnor bra på det här jobbet, så det är kanske därför.

Erik "Humbug" Erikson

Det känns lite lätt förvirrande att jag under två mer praktiskt inriktade terminer tidigare läst om utvecklingspsykologi där namn som Erikson, Piaget och Vygotskij dykt upp titt som tätt och när vi nu läser vi mer teoriinriktat så sägs dessa forskare/teoretiker inte hålla måttet. Forskningen kan väl inte ha ändrat åsikt på bara ett år? Anses plöstligt det som t ex Erikson och Piaget hade att komma med som humbug och nu ska vi se på barnens/människors utveckling på ett annat sätt? Eller är det bara de författare (t ex Sommer) som vi nu läser som anser detta? Det är en aning oklart - och känns rätt fundamentalt viktigt. Kanske är det bara så att för att kunna utvecklas vidare med det "nya", så måste man ha det "gamla" som väl förankrad kunskap.

Gruppkonstellationer

I kurslitteraturen läser jag om hur ungdomar (eller människor generellt) formar grupper, hur man agerar inom en grupp, symboler och riter som får gruppen att hålla samman och en massa annat intressant.

Sedan tänker jag igen på alla de olika gruppkonstellationer jag har ingått i under mina tre år av högskolestudier. Jag försöker att se på de olika individerna i mina grupper från olika synvinklar, försöker tolka deras syn på situationen, för att skapa mig en uppfattning om vilka de är. Ibland händer det att man missuppfattar varandra, då är det svårt att ta sig ur ett negativt förhållande till varandra, ibland är man omedelbart på samma mentala nivå (för att inte tala om kunskapsnivå) och då brukar arbetet flyta på väldigt smidigt. Ibland är man mer lika varandra än man tror, men har med sig olika synsätt och då uppstår motsättningar utan att man menar det. Min erfarenhet säger dock att en grupp med enbart kvinnor i inte alltid fungerar lika bra som en grupp med både män och kvinnor i. Jag trivs i alla fall bäst när det är blandat.

Gruppen jag tillhörde i förra kursmomentet fick bestå även i detta kursmoment. Vi har fungerat bra tillsammans (ur min synvinkel), vi jobbar på bra när vi träffas och det är viktigt för mig, då jag inte kan träffas när som helst på dygnet. Ingen annan i min grupp har barn, men det har ändå fungerat bra. Jag har aldrig varit borta, vi gör alla våra uppgifter och det känns som att vi alla ligger på ungefär samma ambitionsnivå och (o)kunskapsnivå. I det här kursmomentet ville en tjej i klassen komma med i vår grupp. För att vi verkar mer seriösa än den grupp hon varit i, tyckte hon. Jag log i mitt stilla sinne och tänkte att vi inte direkt djupdyker i litteraturen, men det blir nog bra.

Direkt är gruppbalansen rubbad och stora ifrågasättanden uppstår. Det är så energikrävande, men det är sånt som måste lösas. Jag skulle aldrig kunna fungera i arbetslivet heller om jag inte fick lufta mina tankar, så som hon nu gör, så det är ju bara att acceptera.

Mönster i livet

På väg till skolan i fredags morse ser jag mörka fläckar på asfalten, som om daggen kryper in från gräset eller små vattenansamlingar från nattens regn dröjer kvar i morgonsolen. Några fläckar ser ut att bilda ett mönster.




Det finns kvar i eftermiddagssolen också, så det är nog en avsiktligt gjord symbol.

Skott i pannan

Det är ju helt ofattbart att Engla är borta, mördad!

Det är otroligt att de fått tag i gärningsmannen - och att han har erkänt - kan jag tycka. Hur ofta händer det? Bra gjort! Verkligen märkligt att någon fotade hans bil vid samma tillfälle som de fotade Engla - borde inte den fotografen också märkt något av vad som hände sedan? Jag känner mig helt tom och kall inombords. Ibland önskar jag att avrättning var möjligt. Nej, jag tror nog inte på rehabilitering.

Mina tankar är hos Englas mamma.

Dagens bravader

Efter att ha vaknat med tuppen (nej, hackspetten menar jag förstås) 05.30, så blev dagen rätt seg, men vi har i alla fall varit på Junibacken idag, ett helt gäng med vuxna och ungar. Där var det livat, kaotiskt och varmt, men trevligt. Karlsson bjöd mig på köttbullar under föreställningen och barnen njöt.

Sjuåringen och jag var tidigare stammisar på Junibacken och nyttjade årskortet säkert fem gånger på ett år när hon var 3-5 år och hon kunde de flesta replikerna i deras scenframträdanden. Jag hade nästan alltid med mig matsäck (särskilt då inte restauranten hade något glutenfritt alternativ i början). Nu helt plötsligt var det inte ens tillåtet att äta medhavd matsäck någonstans inne på Junibacken. Riktigt dåligt, tyckte många med oss. Det borde ju ändå finnas en hörna där man kan sitta en snabbis, men icke.

Före oss in på Junibacken gick en hel busslast med vuxna ryska turister. De gjorde allt som våra barn gjorde och fotade varje liten trägubbe. Vilket jippo.

Mormor redan

Jag sitter vid köksbordet efter middagen och läser tidningen när sjuåringen kommer in med sina två dockor i famnen.
- Mamma, kan du vakta mina bebisar?
- Mhm, då får de ligga här brevid mig. Ska du gå på toaletten?
- Nej, de behöver sova och jag behöver en paus. Vad bra att du kan vara barnvakt.

Do you have a cat

Sjuåringens kompis mamma förfasar sig över att hennes dotter (kompisen) nästa termin börjar i 2:an och då kommer att börja läsa engelska. Hon tycker att ungarna borde kunna läsa och skriva svenska ordentligt först. "För att inte tala om de flerspråkiga barnen, de ska ju lära sig ytterligare ett språk!" Jo, men de möter ju engelska överallt idag, hävdar jag; i spel, på TV och bio och när flera av dem åker utomlands, så det kan ju vara bra att börja tidigt, men på en väldigt enkel nivå.

När jag samtalade med en av yrkesvägledarna på högskolan i början av min utbildning kring ifall jag borde läsa en kurs i engelska också (vilket jag vill göra) så kommenterade han det med att jag ju riktar mig mot de yngsta åldrarna inom grundskolan - och då behöver jag ingen engelska. I nuläget anser jag att han hade fel, då jag uppfattar det som att många skolor börjar med engelska redan i 1-2:an. När jag själv gick i grundskolan så började vi med engelska i årskurs 4, men det var då det.

Så här ser det ut med engelska på den (kommunala) skola där jag har min VFU förlagd: I årskurs 2 håller de just nu på med bl a hälsningsfraser, räkneord, klädesplagg, sånger och enklare meningar skriftligt. I årskurs 1 håller de på med sånger, ramsor, räkneord, namn på färger och djur. Eleverna är lika exalterade i årskurs 1 och 2 som jag var i årskurs 4 över att hålla på med engelska. Då är jag inte ironisk, utan de är verkligen megaintresserade, vilket onekligen återspeglar deras vardagsliv.

Krigsskada

Igår satt jag i en datasal på Lärarhögskolan (ja, ni vet; SU) och från ventilen hördes ett störande hackade ljud. Jag stördes först, men släppte det direkt. Sekunden efter reagerade jag och insåg att jag hade antagit att det var den hackande hackspetten vi har här hemma. Kulsputsljud i form av hackspettshackande har alltså blvit en så normal del av vardagen att jag inte ens reflekterar över det längre; det går ju inte att påverka. Så absurt kan livet vara.

Tack för VFU

VFU (verksamhetsförlagd utbildning = praktik) är som en livgivande kick mitt i all teori på lärarhögskolan (åh, förlåt, jag menar universitetet). Idag har jag fått ta del av barnens vardag och jag kände mig oerhört välkommen med flera spontana kramar. Denna gång har jag bytt handledare och klass, från en årskurs 2 till en åk 1. Mest fascinerande var att höra och se de elever i 2:an som jag arbetade med i flera månader förra året (och som mot slutet var helt less på mina uppgifter: då de nog från början trodde att just mina uppgifter skulle vara något speciellt och "extra", men även dessa blev ju sedan vardagliga - och krävande) nu säga att de saknade mig och ville att jag skulle vara i deras klass istället. Vilken visad uppskattning, vilken bekräftelse! När sedan de balla killarna kommer fram och kramar mig och den allra stökigaste killen i parallell-2:an söker kontakt och lite truligt frågar varför jag inte kan vara i deras klass för - och han faktiskt lyssnar på mig senare när jag säger åt honom att lugna ned sig - så fylls jag av vibbar att jag gjorde något bra de gånger vi sågs förra året. Det känns.

Att sedan få se hur en ny handledare (lärare) arbetar och vilket material de använder sig av i klassen, det är så givande i sig att det direkt inspirerar och föder idéer och skapar ett nytt flöde i mitt intresse för lärararbetet, samtidigt som det förskräcker och tröttar ut naturligtvis - men ännu är inte de känslorna överväldigande och jag hoppas att de aldrig tar över helt.

Polishämtning av förälder

Sjuåringen börjar skolan 08.30. I morse lämnade jag henne 08.25. Det har hänt en gång tidigare, annars brukar vi komma till skolan mellan 07.30-08.20, beroende på hur min dag ser ut. Jag ser inte riktigt fram emot nästa termin, då de kommer att börja 08.00, men självklart kommer jag att se till att hon kommer i tid.

Från skolan ses det som nästan obligatoriskt att ha med sig frukt till fruktsstunden, vilket vi hittills lyckas med varje gång, även om det varit nära att vi missat det flera gånger. Jag har fattat att det ofta är några barn som inte har med sig någon frukt/grönsak. I början (i höstas) hade lärarna då extrafrukt från skolan, men nu har de slutat med det.

Efter avlämnadet i morse gick jag till Vi och köpte frukt. Där var även en mamma med en pojke som är klasskamrat med sjuåringen. Jag tittade på klockan: 08.35. De handlade lugnt vidare, mamman tittade på olika extrapiser och strövade i butiken. Borde det inte ha varit viktigare att lämna pojken i skolan först? Frukten kunde hon ju ha tagit dit sedan, eller låtit honom vara utan (om det ens var anledningen till att han var med henne).

Sedan slog det mig att han kanske var sjuk och skulle vara hemma, så jag tänkte inte mer på det. Förrän jag mötte dem på eftermiddagen vid 16.30 då mamman hämtade honom från skolan.

Jag skulle vilja veta hur man tänker som förälder ibland.

Fast det vill säkert andra om mig också.

Alien i magen

Jag såg på barnmorskorna igår och jag imponerades bl a av Anna-Karin och Tina och deras lugn. Barnmorskan som förlöste mig heter Maria och hon är rätt lik Anna-Karin till sättet; stabil och tillitsfull.

Den känsla jag hade som var starkare var ändå någon form av äckel. Hela min kropp förvreds i ett igenkännande kvidande när jag följde kvinnorna som födde barn. Min förlossning var inte en givande situation, det fanns inget vackert eller fint över det hela alls, och jag vill aldrig någonsin göra om det igen. Jo, det skulle väl vara med kejsarsnitt då kanske. Eller, nej. Eftersom jag tyckte att sparkarna från magen var vidriga och kändes som en alien - som jag tyvärr aldrig vande mig vid - så skulle jag nog inte fixa det en gång till.

Jag gick över tiden 3 veckor och sedan skulle jag sättas igång, men då var det fullt på förlossningen, så jag fick komma tillbaka dagen efter. Jag var tillbaka kommande förmiddag och 24 timmar senare ploppade sötungen ut. Maria var med mig från början, men gick av sitt pass på eftermiddagen. Då fick jag en utländsk barnmorska med huvudduk. Hon hälsade med fiskhand och ingav noll förtroende. Jag tror att kroppen höll inne med ungen då för att jag inte kände mig trygg. Jag hade värkar som höll på att ta död på mig, av det förbannade igångsättningsdroppet, men inget barn ville komma ut, så på kvällen skulle epiduralbedövning läggas för att dämpa värkarna igen. Anestesiläkaren kom in och då var det bara hon, jag och fiskhanden i rummet. Jag slöt ögonen, lysrören var ögonbedövande. När hon lagt bedövningen skulle en ventil sättas på slangen som gick in i min rygg och efter någon sekunds dröjsmål hörde jag att fiskhanden höll fram något. Läkaren sa med myndig röst:
- Var tog du den där någonstans? Låg den där på hyllan, öppen? Du fattar att det här går rakt in i ryggen, va? Den måste vara steril. Ta fram en ny. (Jag får fortfarande rysningar längst ryggraden när jag tänker på det ögonblicket.)
Jag knep ihop ögonen ännu mer. Ett litet prassel hördes och sedan säger läkaren, lätt nedvärderande:
- Men, nu har du ju öppnat den och haft den i dina händer. Är dina händer sterila? Ge mig en ny. Oöppnad.
Jag vågade knappt andas. Sedan var det över och de lämnade mig. Jag tittade aldrig fiskhanden i ögonen efter det. När hon gick av sitt pass på morgonen så var det sista hon gjorde att sätta igång droppet igen och sedan skulle Maria ta över.
- Nu ska den här ungen ut, sa Maria bestämt och då var jag med noterna (fastän jag inte ville föda överhuvud taget längre).
Så jag låg och väntade på den oerhörda smärtan igen, de fruktansvärda sammandragningarna som jag hade haft under kvällen före. De kom inte. Maria fattade ingenting. När hon tittade in för andra gången sa jag trött: du kanske ska kolla att hon (fiskhanden) verkligen satte igång droppet. Det visade sig att hon inte hade gjort det, så sedan fick jag sitta där och vänta igen. Det var så mentalt uttröttande att jag var helt förstörd redan innan det riktigt jobbiga började.

Insomnia = zombie

Skulle lägga mig tidigt igår kväll, men det blev vid 22.45. Ställde in klockan på senast möjligt till i morse: 06.40. Aahh, tänk att få sova så länge, tänkte jag.

Sjuåringen var lite spökrädd innan hon skulle somna (en rädsla som kommer och går) så jag satt i stolen i hennes rum när hon somnade tidigare på kvällen. 23.45 ropar hon på mig och undrar förvånat vad jag gör, då hon trodde att jag satt i stolen. Jag hörde på hur hon talade att hon egentligen inte var kontaktbar och det bekräftades av att hon villigt la sig och somnade om i sin egen säng igen. Jag somnade om med fingrarna korsade (och hoppades att hon skulle sova resten av natten).

Istället vaknade jag själv 01.34 - med benen korsade - och gick på toa. 03.34 vaknar sjuåringen och ropar. Vi somnar tillslut om. Sedan vaknar jag tre gånger mellan 5 och 6 av att sjuåringen petar in sin hand under mig, slänger den på mig eller bara lägger den på mig (en säkerhetskontroll: är du där?). Vid det tredje tillfället har hon pressat sig så nära mig att jag nästan ramlar ur sängen. Därefter sätter hon sig upp och sliter av mig täcket, för att hon inte ser sitt eget som ligger på andra sidan. Jag slås av tanken på att ha en bufflig sambo - och tackar högre makter att jag inte har det så här varje natt. 05.42 slocknar jag, utmattad.

06.25 flyger vi båda upp ur sängen av att psykohackspetten sitter på fönsterblecket och hackar som en idiot. Sjuåringen skriker av rädsla, det låter som om huset ska falla ihop. Jag kastar mig mot fönstret och jagar fågeleländet på flykten.

Med hjärtat i halsgropen lägger jag mig i sängen. Katten kommer och trampar mig på magen och visar tydligt att hon vill ha mat. Det är bara att kliva upp.

Klass 9A - ännu en gång

När programmet är slut sitter jag, som vanligt, med tårar i ögonen. Mycket för att jag har fått en enorm insikt i några barns livsöden, men mest (tror jag) för att lärarna bryr sig så ofantligt mycket om dessa elever; det ter sig som att de strider orimligt mycket för eleverna (vilket ju i o f s är programmets mål), så jag vet knappt var jag ska ta vägen med mina känslostormar.

Efter det förra avsnittet sa min kompis att hon inte kan hjälpa det, men hon sitter och tänker: "Ungdjävlar, fatta nu vilken chans ni har! Tänk om ni kunde ta till vara på det!" Och hon borde väl veta, maskrosbarn som hon är. Till viss del kan jag förstå de tankarna, samtidigt som jag vet att det tar lång tid att förändra ett beteende.

Så fastnar jag vid vad Igor säger:

En människa är inte svag bara för att man har ett svagt ögonblick.

Och det är väl vad det hela handlar om, men det kan vara så enormt svårt att se barnen med nya ögon, som inte är färgade av tidigare händelser, för att inte nämna att se dem på nytt flera gånger om dagen.

Sedan fascineras jag av att bitr.rektorn säger att han hör hur man skyller på eleven, "det är en stökig elev" eller att föräldrarna inte hjälper till så bra hemma. Han menar att det är ju lärarens jobb att finna vägen fram till eleven, det ligger på oss vuxna. I min lärarutbildning är det det enda jag har fått mig itutad; varje elev är en individ, vi (som lärare) måste finna vilken väg som passar den individen för att den individen ska kunna utvecklas på bästa sätt. Jag trodde nog att det var självklart. Tydligen inte.

Djurskötardrömmar

Så snart man frågar sjuåringen vad hon vill bli så har hon, i säkert fyra år nu, svarat att hon vill bli djurskötare. Att hon sedan är livrädd för rätt många djur är en helt annan sak och det ämnet tar vi inte upp i samma samtal.

När jag sa att jag måste ta katten till veterinären så sa hon bestämt att hon skulle följa med. Jag förklarade att det inte går, då vi skulle gå dit mitt på dagen; när sjuåringen är i skolan. Sjuåringen sa att hon ville gå med för att se hur en veterinär jobbar och sedan grät hon en skvätt över det hela. När jag förklarat att det skulle gå på några minuter och just den här veterinären ändå inte var så bra så blev det bättre.

Nu har vi varit hos veterinären. Det tog max 3 minuter och han klippte av den konstigt utväxta klon så att det började blöda från pulpan (min värsta mardröm när det gäller kloklippning!), men han sa "inga problem". Snälla, snälla, låt det inte bli några komplikationer av det hela!

Natten till idag, ännu en kaosartad dag

Vi skulle lägga oss tidigt, men det blev normal tid. Sjuåringen somnade vid 20.30 och jag vid 21.45. När hon somnade bad jag att hon skulle försöka gå in till mig på egen hand. Hon bad då om att få ha ficklampan vid sängen. Vid 03.12 vaknade jag av en ficklampa i ansiktet och ett ynkande "mamma?". Vi somnade om. Vid 05.25 vaknade jag av att sjuåringen sa:
- Mamma?
- Mmm...
- Om en tjej är drottning och hon har tre bröder, vad är de då?
- Va..?
- Om en tjej är drottning och hon har tre bröder, vad är de då, är de som kungar?
- Ehh, de blir väl prinsar...
- Mhm.

Det var bara att kliva upp.

Nu har jag precis jagat iväg den störda hackspetten som hamrade i vår fönsterkarm så det lät som att någon bilade i betong.


Det syns inte, men högst upp i granen (utanför vårt hus) sitter den förbaskade lilla hackspetten.

Nu ska jag strax ta katten till veterinären för att bli av med en konstig utväxt på hennes ena klo. Jag anar oråd; hoppas det inte blir några komplikationer.

Natten till igår, den hemska dagen det blev

Sjuåringen slockande vid 21.30 på måndag efter en trevlig kväll i gott sällskap. Jag slocknade 22.45. Sjuåringen ropade 03.12 (händer något magiskt vid detta klockslag?) och vågade inte gå in till mig. Pallrade mig upp, gick med henne tillbaka in till mig. Somnade om. Vaknade 04.25 av att hon slängde sin arm på mig och att fåglarna kvittrade. Gick upp 06.02.

Det blev en jobbig dag och sedan meddelade mamsen att hennes närmaste väninna (pensionär) blivit rånad på 1500:- vid en bankomat. Grrrrr...

Föräldrar behövs i skolan

I torsdags var jag med min sjuåring i skolan hela dagen, 8-16. Det var givande och gav mig möjlighet att se själv allt det som vi pratar om hemma och som sjuåringen beskriver för mig; hur det fungerar i matsalen, hur det ser ut där de sitter och hur det fungerar när hon ska gå in till köket för att hämta sin specialmat. Det gav mig också möjlighet att komma sjuåringen närmare, peppa och hjälpa henne i både skolarbete och rörelselekar ute på gården. Dessutom fick jag prata mer med henne lärare och se hur de arbetar (även om jag redan var imponerad sedan tidigare). Framför allt fick jag också tillfälle att bättre lära känna sjuåringens kamrater och se vilka hon gillar att leka med (vilket inte riktigt var de jag trodde - även om det säkert varierar). Jag vet att det är flera föräldrar som inte vet vad deras barns klasskamrater heter, det kan jag tycka är lite sorgligt. Jag försöker att hålla reda på varje barn i klassen, så att jag har ett ansikte på de som sjuåringen pratar om hemma. Det är som när jag pratar om mina väninnor och visar ett foto av dem, annars kan inte sjuåringen riktigt följa med i samtalet.

En "gammal räv" på Fritids sa till mig att han inte hade sett en förälder med i skolan på säkert 10 år.
- Har du tagit semester?
- Nej, jag studerar och ska studera hemma idag, men valde detta istället.
- Ja, de har väl dragit in de där kontaktdagarna som fanns?
- Oj, det har jag faktiskt inte koll på, men det är nog så.
- Ja, då måste man ju ta semester för att vara med och det är det väl ingen förälder som gör.

Vilket ju är helt absurt. Barnens behov av föräldrar (eller andra vuxna än personalen) i skolan var rätt tydligt och jag tror varje unge skulle bli glad om någon av deras närmaste var med en dag.

Snart nog vill de väl inte se skymten av oss i närheten av kompisarna ändå.

Jobba och vara duktig - sen då?

Härom dagen kom sjuåringen hem och sa:
- NN (hennes lärare) säger att det är ordning på dig mamma.
- Jaså, hur kommer det sig?
- För att du har koll på alla lappar och vad som händer i skolan.
- Jaså, har hon sagt det?
- Ja, och att du lämnar lapparna i tid.
- Jaha, men det var ju bra.

Och jag vet att det är urfånigt, men jag kan inte låta bli att känna mig nöjd. Någon har uppmärksammat att jag kämpar för att hålla koll. Sjuåringen gick i förskolan i över fyra år, men där var det ingen som ens lade märke till att jag hade koll. Jag meddelade i tid varje gång som dottern skulle vara hemma och i över tre års tid kom vi innan 09.00, när vi sedan kom 09.10 en dag så hade hela barngruppen gått iväg (utan att meddela att de skulle göra en utflykt) och personalen poängterade senare att det var 09.00 som gällde. Sånt kan irritera mig så ofattbart mycket.

En lugn stund

Sedan vi kom hem för två timmar sedan har jag: kört en maskin tvätt, läst och svarat på mail, lagat middag, ätit, pratat med sjuåringen om skoldagen, hängt tvätt, kört en maskin tvätt, hjälpt till att leta efter 2mm stora skor till en docka, sorterat kläder, hjälpt till att leta efter en specifik plastgubbe i en låda full med plastgubbar, diskat, hängt tvätt.

Nu ska jag bara skriva en uppgift till skolan, natta sjuåringen och sedan läsa 20 sidor i en bok.

Same procedure as last month

Aptrött, PMS och sitta i en föreläsningssal utan ett uns syre - det är inte kul. Gråtfärdig som en lipsill ville jag mest bli lämnad ifred idag - istället hamnade jag i centrum i klassrummet och kände mig som ett fån i diskussionen om alla olika perspektiv.

Note to self: Tänk klassresa. Det är en klassresa du gör. Hjärnan måste utvecklas...

Giv mig styrka.

Tack för skrattet

Ikväll har jag haft trevligt och umgåtts med skolkamrater hemma hos E; skrattat gott och ätit gott. Det kändes så tryggt att jag bara ville bli en del av väggen och stanna för evigt. Träffar som denna händer alltför sällan. Sjuåringen har nu stupat i säng och det lär bli jobbigt imorgon bitti, men det var det värt. Tack, E! Du lyser upp mina dagar!

Prov för nioåringar

Här finns ett jättebra blogginlägg!

Sopa rent efter döden

Vid frukosten:
- Mamma, om man gör något dumt och blir bestraffad när man är 24 år och då får sitta i fängelse i tre år, då är man 26 när man får komma ut igen eller hur?
- Om man sitter i tre år...?
- 27! Då är man 27 år!
- Jepp, det stämmer.
- Tänk om man fick sitta i fängelse tills man dog, då fick de sopa ut sakerna sen.
- Ja, det finns ju något som heter livstids fängelse.
- Får man sitta där tills man dör då?
- Nej, det brukar aldrig bli så länge. Hur menar du med sopa ut?
- Ja, så att det är rent när nästa ska komma.
- Sopa ut vilka saker, böcker och kläder och sånt?
- Den som är död!
- Vad då, kroppen menar du?
- Amendaaa!! Skelettet!
- Men, om någon dör i fängelset så märks ju det direkt och då bär man nog ut kroppen och lägger den i en kista och begraver den. Fängelset här i Sverige ser inte ut som i filmerna där det är som en håla i berget eller i en källare eller något, utan det är som ett vanligt rum.
- Men...det är väl galler i alla fall.
- Jo...
- Och såna där sängar som står så här. (visar med händerna)
- Våningssäng? Det vet jag faktiskt inte helt säkert, jag tror att man nog bor ensam i ett eget rum.
- Men det finns väl EN säng i alla fall?
- Ja, och ett bord.
- Jaha, men då får de väl ta och sopa ut kläder och sånt då.
- Men...varför ska de sopa ut sakerna?
- Så att det är städat tills nästa kommer!
- Jo, men då plockar man väl ihop sakerna och städar. Man kastar nog inte bort någons saker bara för att den har dött.
- Nähä. (Hon mumsar vidare på mackan.)

Jag tänkte fråga varför hon tänkte på det här helt plötsligt, men jag vet att vi har pratat mycket om fängelse de senaste dagarna då en av hennes klasskamrater har fått sluta i skolan och flytta till sin mamma på andra sidan stan - för att hennes pappa nu sitter i fängelse. Jag kan inte svara på hennes frågor om vad pappan har gjort (och i mina ögon ser pappan ut som en sån som skulle kunnat ha gjort precis vad som helst, men det tänker jag inte påpeka), men vi har bestämt att vi ska skriva ett brev till klasskompisen.

Frivilligt tvång

Vill jag vara med i kåren på högskolan (åh, förlåt, jag menar universitetet)? Nej, det vill jag inte. Har jag något val? Nej, det har jag inte. Kommer jag att välja att vara med i kåren ifall det blir frivilligt? Nej, det kommer jag inte. Varför inte? För att det ger mig ingenting, nothing, nada. De har inget att erbjuda mig - jag tror inte att jag är en del av deras målgrupp - och de få gånger jag har vänt mig till kårrepresentanter med en fråga så har jag fått snäsiga och ignoranta svar tillbaka. Jag har tagit del av information från dem, men aldrig tyckt att det egentligen klargör vad de gör - och de tillställningar som de har stått för har aldrig hållt något intresse för mig. Så; tack, men nej tack.

Vill jag vara med i arbetslöshetskassan? Ja, för jag vill ha ersättning när jag är arbetslös. Vill jag betala extra avgift till staten? Nej, det vill jag inte. Får jag någon ersättning när jag är arbetslös? Nej, för sommaruppehåll för studenter räknas inte som arbetslöshet. (Vad gör man då? Någon som har ett vettigt svar?) Skulle jag gå ur a-kassan ifall jag kunde? Ja, det skulle jag. När jag är färdig med min utbildning så kan jag få a-kasseersättning. Undrar vilket jag vinner på: att vara medlem i a-kassan fram till dess och då få ersättning, eller att gå ur nu och lägga samma belopp som den statliga avgiften på hög fram till dess.

Asch, det har säkert ändrats till dess jag är färdig med min utbildning. Då lär det finnas någon ny regel som säger att jag inte får någon ersättning ändå, så det är väl lika bra att gå ur och börja spara...

En ängel saknas oss

Det saknas en 10-årig tjej i Stjärnsund. Det går inte att beskriva hur mycket jag lider med hennes familj!

Som det ser ut nu så befarar jag ju att hon har blivit bortrövad. Jag ser framför mig en Olssonkopia som hittar på allehanda vansinniga saker och jag blir så frustrerad över att jag inte kan göra något! Kalla in en spådam eller någon som kan göra att tjejen hittas NU!

TMNT

Efter mycket övertalning ("Mamma, E och L har redan sett filmen"...o s v) gick jag och (den då) sexåriga dottern och tittade på "Teenage Mutant Ninja Turtles" när den gick på bio förra året. Filmen var lite mer udda än jag trott att den skulle vara och jag hade väl kvar någon lam bild från början av 90-talet då sköldpaddorna var i ropet. Sedan blir det ofta en aning svårförklarat när det handlar om att ta sig igenom tidsportaler eller andra dimensioner eller dylikt (varför frågar aldrig hennes killkompisar om dessa djupa förklaringar? - de bara accepterar vad som händer och njuter av all action, verkar det som). Kanske har jag drillat sjuåringen för mycket i att ifrågasätta saker och se till det stora hela, istället för att bara svälja vad som händer.

Igår köpte vi filmen på DVD och hon har redan sett den två gånger. Nu springer hon omkring i lägenheten och agerar ninja och sparkar i luften. Coolt.

Förvirrade fågelkrake

Under veckan har vi hört hackspetten på morgonen, men då har vi redan varit uppe. I fredags såg jag fågeln sitta på ett hus här intill och hacka på plåttaket, det lät helt galet mycket. Samtidigt hörde jag en annan hackspett hacka på ett träd i närheten. Något måste ha gått snett för den ena fågeln. Igår och idag väcktes jag 06.30 av att den satt och hackade någonstans på vårt hus. I morse landade den vid kanten av vårt köksfönster och spejade på oss en stund (och tog en humla, tror jag).

Förbjudna tankar

Ibland kräks jag på att vara ensam med allt ansvar. Ibland vill jag bara vara själv, med mina tankar, utan en unge som titt som tätt ställer en miljard frågor, ska berätta tusen historier eller på annat vis behöver min uppmärksamhet. Mina tankar blir så splittrade, jag kan inte samla mig. Hade jag inte haft skoldagar som var avsatta för litteraturstudier hemma, så hade jag aldrig överlevt de senaste åren. Att kunna ha en helt vanlig vardag helt för mig själv är en lyx jag uppskattar ofantligt (jag betalar gladeligen mitt studielån sedan). Vilket ju inte betyder att jag är utan ansvar de dagarna, då jag ändå alltid måste lämna och hämta sjuåringen varje morgon och varje eftermiddag. I de stunderna längtar jag oerhört mycket till den dagen då sjuåringen är stor nog att ta hand om sig själv - eller den morgon hon är tonåring och vill sova halva dagen (snälla säg att hon kommer att bli sån; jag fantiserar om det redan).

Tänk att bara kunna dra på sig skorna, lämna över till någon annan, och gå en promenad en kväll. Tänk att få sova en hel vecka utan att bli väckt minst en gång på natten. Tänk att få ta en tupplur mitt på blanka eftermiddagen. Tänk att få slippa kravet att laga mat - och bara äta när andan faller på.

Jag inser att jag har blivit min egen mamma. Insikterna haglar som sagt - och har gjort det länge nu - och jag kan se de behov hon hade, hennes längtan och varför hon visade så mycket frustration. Jag kan se det så mycket lättare nu än innan jag själv hade barn. Vissa saker i hennes beteende kan jag ändå inte acceptera, men jag kan ha förståelse för dem. Jag kan se ursprunget till hennes agerande och jag kan se var jag behöver agera annorlunda. Samtidigt vet jag att hon hade i alla fall varannan helg helt för sig själv. Jag har i princip inte ens ett dygn i månaden då jag kan slappna av vetandes att ansvaret ligger inte i mina händer - det ligger tryggt i händerna på den som sjuåringen sover över hos.

Om sjuåringens pappa bodde inom gångavstånd från oss - eller här i Stocholm för den delen - så skulle jag nog kräva att sjuåringen skulle vara varannan vecka hos oss vardera. Det ter sig hela tiden som den optimala lösningen, tycker jag. Då hinner man sakna och längta och samtidigt ha tid över för sig själv. Aningen avudsjuk är jag nog.

Denna styggelse kallad Fredagsmys

Vid lunch med en klasskamrat så frågade hon vad jag skulle hitta på med sjuåringen på fredagskvällen. Jag fattade först inte vad hon menade (vi brukar vara hemma på en fredag kväll; var skulle jag gå med en sjuåring på en fredagkväll?), men insåg snart att hon undrade ifall vi inte skulle ha Fredagsmys. Eh, nej. Jag vägrar Fredagsmys. Med det inte sagt att vi inte myser på fredagen.

Mitt ex hade sina två barn varannan vecka och mamman hade infört Fredagsmys de fredagar barnen var hos henne, så barnen ansåg att det skulle vara likadant hos honom - och han svalde det, men gnällde om det hela tiden. För det var bestämda ingredienser i Fredagsmys: chips och läsk var den huvudsakliga delen.

Ikväll lekte sjuåringen med en kompis på gården och när de båda kom in till oss så undrade jag när kompisen skulle hem och äta och fick veta att på fredagar så äter de lite senare, "för nästan direkt efter det så har vi Fredagsmys". Jahapp. (Jag tror dock att just den familjen inte svullar med chips i soffan.) Så när kompisen gick sa sjuåringen:
- Jag vill också ha fredagsmys.
- Jaha, ja. Vad är det för något då?
- JAG vet inte.
- Nej, inte jag heller. Vi brukar väl mysa tillsammans?
- Ja, men fredagsmys är speciellt.
- Är det inte speciellt varje dag när vi myser tillsammans?
- Joo.
- Och vi ska äta godsaker.
- Jaa!
- Är det bra då?
- Jaa!

Några timmar senare ligger sjuåringen i soffan och beklagar sig över att magen värker.

Detaljstyrt eller individuellt

Finns det behov av en lärarlegitimation, undrar jag. Ja, kanske. Det borde kunna ge större legitimitet till läraryrket. Något statligt kontrollverktyg som bekräftar att individen är en del av ett kollektiv som också är styrt.

När jag intervjuar min handledare på min (praktik) VFU-plats om hur den statliga styrningen av skolan påverkar hennes arbete så säger hon bl a att det inte skulle fungera helt utan någon form av styrning, för då skulle ju inte utbildningen bli likvärdig alls och någon som går i skolan i Stockholm skulle få jättesvårt att anpassa sig ifall de flyttade och började samma utbildning i t ex Göteborg - eftersom den troligen skulle se helt annorlunda ut.

Är det inte redan så idag då, undrar jag. Barn som byter från kommunal skola till friskola verkar ofta få stora problem att hänga med, då de har arbetat på olika sätt inom de olika skolformerna. Även inom kommunala skolor är det ju dock till syvene och sist den enskilda läraren som formar hur en utbildning ska se ut. Elever som går i parallellklasser har inte alls samma förutsättningar. Om det är bra eller dåligt är något jag brukar fundera på.

Sopa under mattan

Läraren, i kursen som jag läser nu, uppmanar oss att se kritiskt på hur olika fenomen uttrycks i samhället; vad säger det om samhället idag? Det är mycket intressant.

Igår på "Lilla aktuellt" så pratade de om vilka som ringer till Bris. Tydligen är svenska barn överrepresenterade i jämförelse med invandrade barn. I inslaget intervjuade de några invandrade barn i en norrförort om hur de såg på det hela. De visste vad Bris var för något, men en pojke sa (så insiktsfullt) något i stil med att inom deras familjer så kanske man inte i första hand tänker att man ska gå till en psykolog när man anser sig ha problem, utan man behåller sina bekymmer inom familjen.

Det säger väl rätt mycket om vårt samhälle att vi uppmanar folk i allmänhet, och barn i synnerhet, att söka hjälp. Hur bemöter vi det? Först och främst borde vi kanske se över resurserna, så att det finns någon som kan ge den hjälpen.

Labil eller effektiv

Det är lite jobbigt med alla dessa människor som går omkring med en handsfree i örat och pratar rakt ut i luften. Nästan alltid är sladden dold, på andra sidan huvudet på personen. Oftast är de också mitt inne i ett samtal, så de har lyssnat en stund och sedan börjar de prata, rakt ut, ofta väldigt högt, nästan demonstrativt. De kan stå i kön på Konsum, sitta på tunnelbanan eller gå på samma gångväg som en själv. Först rycker jag till, flyttar sjuåringen bort från dem och sedan lyssnar jag på vad de säger. Det kan ju lika gärna vara en psykopat som pratar för sig själv. När jag uppfattar att de för en konversation med en verklig människa så slappnar jag av en aning.

Old school

Under tiden jag läser lärarutbildningen på högskolan (förlåt, universitetet) så är det obligatoriskt att närvara vid ett antal Basgruppsdagar under varje termin. Det betyder att vi studenter hör till en skola i det område där vi gör vår VFU ("praktik") och där har vi några handledare som på sin "fritid" får hitta på vettiga saker som vi ska göra när vi ses. Jag gillar mina handledare, två riviga kvinnor.

Senast vi sågs så pratade vi studenter om innehållet i vår kurs och hur det går i skolan. Den ena handledaren frågade mig då vad vi pratade om och jag sa att vi diskuterade Bourdieu och hans begrepp kapital och habitus. Min handledare visste inte vem B var och hade föga intresse av att ta del av det. Borde det inte vara obligatoriskt att veta vad den nuvarande lärarutbildningen lär ut, ifall man ska kunna möta studenterna där de är just nu? Alternativt: hur mycket kommer vi att ha nytta av dessa kunskaper i arbetslivet sedan ifall endast ett fåtal av våra kollegor själva är insatta i dessa kunskaper?

Mind the gap

Tunnelbanan stannar i Alvik och ska inte gå längre än så, den manlige föraren ropar ut:
- Slutstation, avstigning för alla.
Nästa gång jag åker den vägen är det en (rätt ung, låter det som) kvinna som kör och hon ropar ut samma sak, men tillägger sedan, med en enormt bred (knappt förståbar) brittisk accent:
- Ål passenjers mast disembänk. (Alltså: All passengers must disembark.)
Fascinerande. Kan det finnas några engelsktalande tunnelbaneåkare här idag, en helt vanlig vardag vid 13-tiden, undrar jag. Eller kan det månde vara så att föraren har (eller önskar att hon hade) jobbat i Londons tunnelbana?

Vad är för barnets bästa egentligen

Sjuåringens kompis Hs föräldrar har skilt sig. Det har varit på g i flera år. De har nu separerat och bestämt att pappan ska ha storasyster H (7 år) skriven hos sig och mamman ska ha Hs lillebror (5 år) skriven hos sig. De bor ett par hundra meter ifrån varandra och har båda barnen varannan vecka.

Mamman får båda barnbidragen och ska också betala båda barnomsorgsavgifterna. Då barnbidraget ska gå till en och samma förälder så förblir det likadant. Hade de valt att dela på barnbidraget så hade beloppet från Försäkringskassan minskat en aning. Då de valt att skriva barnen på olika adresser väljer dock Sthlms Stads barnomsorg att anse att barnen inte längre är syskon, utan två separata barn. Hur är detta rimligt? Det betyder att båda barnens barnomsorgsavgift ökar. Hs avgift till Fritids fördubblas. Det betyder även att förtur för syskon till skolan försvinner, då de inte längre anses vara delaktiga i varandras liv. Vem har tänkt till?