Alien i magen

Jag såg på barnmorskorna igår och jag imponerades bl a av Anna-Karin och Tina och deras lugn. Barnmorskan som förlöste mig heter Maria och hon är rätt lik Anna-Karin till sättet; stabil och tillitsfull.

Den känsla jag hade som var starkare var ändå någon form av äckel. Hela min kropp förvreds i ett igenkännande kvidande när jag följde kvinnorna som födde barn. Min förlossning var inte en givande situation, det fanns inget vackert eller fint över det hela alls, och jag vill aldrig någonsin göra om det igen. Jo, det skulle väl vara med kejsarsnitt då kanske. Eller, nej. Eftersom jag tyckte att sparkarna från magen var vidriga och kändes som en alien - som jag tyvärr aldrig vande mig vid - så skulle jag nog inte fixa det en gång till.

Jag gick över tiden 3 veckor och sedan skulle jag sättas igång, men då var det fullt på förlossningen, så jag fick komma tillbaka dagen efter. Jag var tillbaka kommande förmiddag och 24 timmar senare ploppade sötungen ut. Maria var med mig från början, men gick av sitt pass på eftermiddagen. Då fick jag en utländsk barnmorska med huvudduk. Hon hälsade med fiskhand och ingav noll förtroende. Jag tror att kroppen höll inne med ungen då för att jag inte kände mig trygg. Jag hade värkar som höll på att ta död på mig, av det förbannade igångsättningsdroppet, men inget barn ville komma ut, så på kvällen skulle epiduralbedövning läggas för att dämpa värkarna igen. Anestesiläkaren kom in och då var det bara hon, jag och fiskhanden i rummet. Jag slöt ögonen, lysrören var ögonbedövande. När hon lagt bedövningen skulle en ventil sättas på slangen som gick in i min rygg och efter någon sekunds dröjsmål hörde jag att fiskhanden höll fram något. Läkaren sa med myndig röst:
- Var tog du den där någonstans? Låg den där på hyllan, öppen? Du fattar att det här går rakt in i ryggen, va? Den måste vara steril. Ta fram en ny. (Jag får fortfarande rysningar längst ryggraden när jag tänker på det ögonblicket.)
Jag knep ihop ögonen ännu mer. Ett litet prassel hördes och sedan säger läkaren, lätt nedvärderande:
- Men, nu har du ju öppnat den och haft den i dina händer. Är dina händer sterila? Ge mig en ny. Oöppnad.
Jag vågade knappt andas. Sedan var det över och de lämnade mig. Jag tittade aldrig fiskhanden i ögonen efter det. När hon gick av sitt pass på morgonen så var det sista hon gjorde att sätta igång droppet igen och sedan skulle Maria ta över.
- Nu ska den här ungen ut, sa Maria bestämt och då var jag med noterna (fastän jag inte ville föda överhuvud taget längre).
Så jag låg och väntade på den oerhörda smärtan igen, de fruktansvärda sammandragningarna som jag hade haft under kvällen före. De kom inte. Maria fattade ingenting. När hon tittade in för andra gången sa jag trött: du kanske ska kolla att hon (fiskhanden) verkligen satte igång droppet. Det visade sig att hon inte hade gjort det, så sedan fick jag sitta där och vänta igen. Det var så mentalt uttröttande att jag var helt förstörd redan innan det riktigt jobbiga började.