Stalker - eller true love

På senare tid har jag undvikit att byta t-bana vid Gullmarsplan. Det hela började i höstas när jag under en helg tog 4:an med sjuåringen och bytte till t-bana vid Gullmars. Någon vecka senare gjorde jag samma sak ensam på en vardag och när jag stod på perrongen och väntade så klev det fram en mörkhyad man. Det såg ut som att han hade en karta i handen, så jag trodde att han skulle fråga efter vägen till något, men när han började prata så såg jag att det var en bok - och att han skulle säga något helt annat.

Mannen: Hello, hej, det är andra gången vi ses här.
Jag: Förlåt?
Mannen: Vi har setts här förut.
Jag: Jaså, jag tror nog inte det, hur menar du då?
Mannen: Jo, vi sågs här för några dagar sedan.
Jag: Eh, nej, det tror jag inte.
Mannen: Jo, då var du här med ett barn.
Jag (med ringande varningsklockor): Jaha, men jag har inte sett dig i alla fall.
Mannen: Jo, då sågs vi också, och nu ses vi igen. Så nu har vi träffats två gånger.
Jag: Nej, för jag har inte sett dig innan.
Mannen: Well, I have seen you. Var kommer du ifrån?
Jag: Stockholm.
Mannen: What, vad då, är du svensk?
Jag: Ja. Var trodde du att jag kom ifrån?
Mannen: Nej, nej, det är bra.
Jag: Nej, verkligen, jag vill gärna höra, vilket land ser det ut som jag kommer ifrån?
Mannen: Well, like middle east.
Jag: Vad då, alltså Iran eller Irak eller så?
Mannen: Yes...
Jag: Okej, bra att veta.
Mannen: Soo, jag tycker du verkar intressant och ville prata med dig.
Jag (ironiskt): Vad tyckte du var intressant med mig då?
Mannen: Du verkar som en intressant person.
Jag (än mer ironisk): På vilket sätt då, hur tänkte du då?
Mannen: Att jag ville prata med dig.
Äntligen kom t-banan (tre minuter på den gröna linjen är alltid det dubbla, vet ni).
Jag: Men jag är inte intresserad, tyvärr. Sorry.
Mannen (aningen desperat): Vad då, intresserad, jag har inte ens sagt något om att vi skulle be together, bara snacka ju...
Jag: Mm, okej, men jag vill inte det heller. Ha det så bra.

Efter detta sa jag till en nära väninna att det kanske bara är en sån kille jag kan få, men hon sa till mig att inte "ta vad jag får", utan att jag ska träffa den jag är värd. Det gäller bara att tänka att jag är värd den allra bästa: oavsett om han är gul, vit eller svart.

Idag blev det att jag tog vägen via Gullmarsplan igen. Denna gång var det en lång man (som jag verkligen skulle gissa kom från "the middle east") som istället klev fram och log stort - och betedde sig som ett klister.

Jag vet inte vad jag ska tänka. Antingen är Gullmarsplan som en Bermudatriangel för udda karaktärer eller så har jag ett utseende som lyser "tillgänglig" (eller syns det utanpå hur länge sedan det var man har haft sex - ve och fasa!); vad är i så fall värre?

Flashback: När jag var 20 år och gick till tvättstugan blev jag stoppad av en medelålderns Svenssonsnubbe som började snacka med mig på ett övertydligt sätt. När jag svarade honom på klingande svenska tittade han förvånat på mig och sa förbluffad "Är du svensk?!" Jag tänkte att han var full, men det kanske är en allmängiltig uppfattning om mig, att jag ser invandrad ut - utan att jag varit medveten om det under hela mitt liv.