Återvinning på väg

Längst kajen mellan Junibacken och Gröna lund finns det inte en enda papperskorg så här års. Påpekar en av mammorna som jag gick där tillsammans med förra helgen. Hon vill kasta sin läskburk av aluminium. Jag undrar om hon är galen. Hon undrar ifall jag vill ha panten. Jag vill inte ha panten lika mycket som jag vill att naturen slipper att bryta ned burken resten av våra liv. Hon fnyser och säger att det ändå bara är skit med sopsortering. Allt hamnar ändå på tippen, i samma hög, säger hon, har jag inte fattat det?

Det är den attityden jag kan bli lite väl less på ibland. För jag är en sån som tror på att den lilla människan kan påverka. Gör vi alla vår beskärda del så måste det i slutänden minska någonstans och i längden måste det påverka någons synsätt och tillslut sprida sig och forma flera människor och förhoppningsvis kan vi låta jorden leva ett litet tag längre.

Mina kinder blir blossande varma när jag tänker på alla de konservburkar jag har kastat på soptippen under mitt liv. Jag tar gladeligen med mig mina gratistidningar hem från tunnelbanan bara för att se till att de hamnar i den riktiga återvinningen och inte med annat skräp i en papperskorg på stan (att mitt beteende sedan säkert bidrar till att produktionen av gratistidningar ökar är en annan femma).

Jag skulle gärna se att det fanns någon form av obligatorisk introduktion av sopsortering i samhället. Skicka alla medborgare på en kurs och visa dem hur soptippen ser ut, var de olika avfallen hamnar, hur man behandlar de olika material som kommer till sopstationerna o s v. Jag kan bli lätt frustrerad när jag ser tanterna och farbröderna (ja, det är ofta de som gör det) lägga ned en plastpåse full av tidningar i pappersåtervinningen eller en plastpåse full av glasburkar i glasåtervinningen.

Så sitter jag på tunnelbanan och lyssnar till en man som berättar för en bekant om någon form av återvinningsställe som finns utanför Bro, där de gör nya saker av skräp (fattar jag det som). Han berättar att det kostar 500 000 kronor per år att underhålla en soptipp och att soporna ligger kvar i minst 50 år. Han pratar också om sortering och att man inte får kasta t ex fönsterglas tillsammans med glasburkarna, då glassorterna är härdats olika och kan tydligen inte smältas samman i återvinningen. Det är en hel vetenskap jag blir serverad och hans dambekant lyssnar lika stum som jag. Hon stammar fram att hon aldrig har kastat något fönsterglas, men vet nu att hon aldrig borde göra det heller. Jag tänker att jag har sett fönsterglas bland glasburkarna vid ett flertal tillfällen i vårt sopsorteringshus hemma på gården. (Kan det inte finnas någon form av kontrollmekanism som sätter igång ett alarm när det blir fel? Fast då skulle väl ingen våga kasta någonting.) Sedan pratar mannen vidare om bl a denna förpackningshysteri som råder och jag myser av att matas med kunskap.