På min grav ska sköldpaddan vila

Sjuåringen sitter med sitt mjukdjur sköldpaddan vid frukosten i morse:
- Mamma, sköldpaddan vill jag ha med mig hela livet. Den ska begravas med mig när jag dör.
- Okej.
- Hur ska andra veta det när jag dör?
- Du får väl skriva det i ditt testamente.
- Testamente, vad var det nu igen, jag har glömt bort... Jo, just det ett sånt där papper där man skriver vem som ska få ens pengar och saker och sånt, va?
- Ja, precis.
- Men hur ska andra veta att de ska läsa det pappret?
- Du får väl skriva det i ett riktigt testamente som du förvarar på banken, som en advokat skriver under, eller hur det nu går till...
- Advokat, vad är det?
- Jaa, du...någon som man använder för att hjälpa en i domstolen när man själv inte riktigt vet vilka lagar och regler som gäller. Någon som ska hjälpa till att försvara en själv, så att man kanske slipper att åka i fängelse.
- Som den där Anders.
(Sjuåringen fick läsa i en gratistidning som en skolkamrat hade med sig att Englas mördare heter Anders. Plötsligt är han inte ett hemskt odefinierbart monster och hon kan leva med det lite bättre, är inte lika rädd, när hon vet att han heter något vanligt och är en människa. De miljarder frågorna kring honom kvarstår dock.)
- Ja, han har en advokat.
- Hur ser det ut i en domstol egentligen?
- Vi får väl åka och titta någon gång.
- När det inte är någon där.
- Precis.
Paus.
- Jag ska skriva i mitt testamente att jag vill ha sköldpaddan och musen med mig när jag begravs och ta med det till en advokat.
- Okej.