Förtroende och inspiration i klassen

I "klass 9A" igår blev det uppenbart att det är lätt att kliva eleverna på tårna, utan att man menar det. Balansen mellan att behålla ordningen i klassrummet och hålla sina kommentarer för sig själv blev smärtsamt tydlig. Min vfu-handledare säger att hon avskyr att ha föräldrar med i klassrummet (samtidigt som hon anser att de självklart är välkomna), mest för att hon då hela tiden måste tänka på att hålla tungan rätt i mun. "Det kommer knasiga grodor ur munnen ibland", säger hon, "felsägningar som bara ter sig lite tokiga för eleverna, men som säkert skulle få föräldrarna att fundera över vad tusan jag håller på med. Det är inga konstigheter, det beror på att jag har så mycket i huvudet att hålla koll på." Vilket jag har full förståelse för (då hon har 28 elever, med flera olika nationaliteter) och jag kan inte tänka mig att föräldrarna skulle tycka att det var något konstigt heller, men flera föräldrar gör tydligen det då de har givit förslag på förbättringar efter sitt besök i klassrummet. Ett exempel på tokigt uttryck var när jag hörde henne berätta för eleverna att de skulle få besök att två lärare som en elev haft i en annan skola och hon säger: "Då kommer NNs två små lärare till oss nästa vecka". Flera elever reagerar och undrar hur pass små de lärarna kan tänkas vara; mindre än vad barnen är?

Musikläraren i gårdagens program gick dock steget längre och hela situationen blev fel, som det ack så lätt kan bli när man agerar i affekt. Kanske borde läraren ha tänkt efter någon sekund och sedan talat, så att det inte blivit så galet som det blev. Samtidigt tycker jag nog att det borde gå och resonera med så pass stora elever, men där fanns ingen tolerans (för hur situationen såg ut) från elevernas sida. Jag satt nästan och väntade på att någon skulle nämna att de kände sig kränkta, då det är ett modeord som dyker upp titt som tätt nu för tiden.

När det sedan pratas om att de nya lärarna står för inspiration och eleverna vill ha dem kvar så blir jag nästan lite sorgsen. Någon elev säger att de nya lärarna verkligen VILL att eleverna ska lära sig saker. Vad tror de egentligen att deras tidigare/ordinarie lärare vill?! Hur har elevernas skolgång kunnat fortgå utan att någon har funnit vägen till deras inspiration på så många år - och varför får det se ut så i skolan? (Jag vet att det är en stooor fråga med mångbottnad problematik.) Sedan nämner eleverna att ett av skälen till varför de vill ha de nya lärarna kvar är för att de lärarna även pratar om hur det är hemma. Att den där länken, samarbetet, kontakten med hemmet är viktig för eleverna har jag redan fattat, men hur ska man som "ordinarie" lärare kunna upprätthålla den på en tillfredsställande nivå när det finns så mycket annat som tar tid, undrar jag.