En skola för alla

En likvärdig utbildning, vad innebär det egentligen och hur är det tänkt att den ska uppnås, har jag kommit på mig själv med att ofta tänka de senaste åren. Utbildningen ska vara likvärdig, alltså ha lika värde för alla, men det betyder inte att den ska vara likadan för alla. Enligt skollagen ska utbildningen dock vara likvärdig, oavsett var i landet den anordnas. När jag läser sånt kan jag ha full förståelse för att den nuvarande regeringen vill omformulera både skollag och läroplaner. (Jag förhåller mig rätt skeptisk till att det inte skett tidigare.) Jag tror att om vi jämförde en skola i Umeå med en skola i Göteborg, eller en skola i Kalmar med en skola i Stockholm, eller en skola i Bräcke med en skola i Malmö så skulle vi nog finna att ingen är den andra lik. Det skulle räcka med att jämföra en skola i Stockholm med en annan skola i Stockholm för att se att utbildningen inte är likvärdig. Det skulle nog t o m räcka med att jämföra två parallellklasser i en och samma skola för att se att utbildningen inte alltid är likvärdig. För lärarna som undervisar där är inga robotar. De tänker själva, de agerar flexibelt och arbetar för att anpassa sig till elevernas behov.

Jag drar paralleller till lärarutbildningen, där jag nu läser samma kurs samtidigt som flera hundra andra studenter och några av oss gör jämförelser mellan hur våra olika lärare agerar, tolkar, reagerar på de direktiv de fått inför kursen. Ingen är den andre lik. Ingen ger likadana uppgifter, ingen begär exakt samma kvantitet eller kvalitét (på studenternas arbete) som en annan lärare. Då har vi ändå jämfört i snitt ca 4 olika lärarutbildare inom varje kurs. Vilket innebär att vi har olika förutsättningar för vår fortsatta utbildning. Vi är många som ofta tyckt att det är orättvist och frustrerande, men jag kan även tänka att så är ju också livet i mångt och mycket. Inte orättvist och frustrerande alltså, utan varierande och baserat på olika förutsättningar.

I offentlighetens ljus belyser man den senaste tiden ofta ungdomars resultat inom skolan och hur låga medelresultat Sverige har. När jag var på ett seminarium som Lärarförbundet höll i för några veckor sedan så tog en författare upp att det ofta uppkommer en jämförelse med Finlands fina skolresultat. Författaren påpekade då att man inte ger en rättvis bild eftersom Finland har en obetydlig invandring i jämförelse med Sverige och att det är naturligt att alla de invandrade skolbarnen ger Sverige ett sämre genomsnittligt resultat. Vilket jag aldrig riktigt reflekterat över djupare, men nu fick möjlighet till.

Vad jag har insett är att elevernas behov ofta överstiger lärarens möjlighet till flexibilitet. Jag har trott att min handledares situation är exceptionell, men när jag har hört mig för så förstår jag att så inte är fallet. På många håll (i kommunala förortsskolor) så består klasserna övervägande av invandrade elever som inte ges möjlighet att lära sig ett korrekt svenskt språk och som inte har möjlighet att få tillräcklig stimulans, då läraren inte har tid att bemöta den enskilda eleven, samtidigt som föräldrarna i många fall anser att elevens uppfostran är en del av skolans uppgift. I kontrast till detta står de svenska eleverna som ofta är i minoritet och inte heller blir bemötta på sin nivå. Lägg sedan till detta att lärarutbildningen har överseende med många skavanker hos de människor som utbildar sig till lärare - givetvis blir resultatet en riktig soppa.

I min handledares fall så har ledningen (rektorn) på frågan om var smärtgränsen för antalet elever i en klass går, svarat att det är vid 30 st. Förra veckan var det 28 elever i min handledares klass, årskurs 1, varav ungefär 22 st elever har fler än ett modersmål och ett par kan ingen svenska alls. Läraren har ingen hjälp med tolk, arbetsmaterial på deras hemspråk eller möjlighet att ha en pedagog som bistår i klassrummet, bortsett från några timmar i veckan. Läraren ansåg att klassen äntligen var hyfsat sammanhållen: arbetsklimatet var drägligt och alla elever hade kommit igång att läsa. Då kom beskedet att två dagar senare skulle två nya elever börja i klassen, helt nyanlända och kan inte tala ett språk baserat på det latinska alfabetet.

Jag är för invandring, men jag anser också att det mottagande landet måste ha förutsättningar att kunna bemöta de behov som uppstår. Jag tänker tillbaka på Nihad Bunars bok "Skolan mitt i förorten", som var en av de första jag skulle läsa under min lärarutbildning. Jag blev en aning bestört över Bunars beskrivning av hur de svenska barnen byter skola (och ofta söker sig in till Sthlm city) för att kunna gå i en skola där det går färre invandrade barn. Detta gör att de invandrade barnen (som har möjlighet) i den första skolan också byter (för att föräldrarna vill att barnen ska lära sig svenska och anpassas till samhället de lever i), varpå den "nya" skolan också fylls upp - och de svenska barnen flyttar vidare, de invandrade barnen också o s v. Vilket gör att en form av katt-och-råtta-lek uppstår - eller ett moment 22 om man så vill. Det är ju ohållbart i längden och ger ingen kontinuitet. Är det valfriheten som gör allt så komplicerat, undrar jag.

När jag upplever situationer som min handledares så blir jag helt bedrövad. Hur ska jag som lärare kunna överleva och hur ska det vara en bra vardag och inlärningsmiljö för barnen? Jag blev väldigt smickrad över att bli tillfrågad ifall jag ville ta över klassen efter sommaren, då läraren ska vara ledig. Jag dock inte färdigutbildad tills dess och, helt ärligt, så lär jag inte söka mig fullt så utmanande uppgifter det första jag gör som nyutbildad, för då tror jag inte att jag håller ihop mentalt särskilt länge.