Vi blev guidade runt av en trevlig brandman och jag var mäkta imponerad av min egen sjuårings kunskap om allt som brandmannen frågade om. Även brandmannen var imponerad och sa att sjuåringen var en klok tjej och jätteduktig.
I barngruppen var det bara en kille med. Till honom vände sig brandmannen och sa saker som "give me five" och drog paralleller som "Vad ska man göra med brandvarnarna efter ett år? När du kör din radiostyrda bil hemma, vad är det då som är fel när den stannar, vad är det som har tagit slut?" - helt riktat enbart till killen i gruppen (underförstått: tjejer kör inte radiostyrda bilar).
När brandmannen frågade ifall barnen hade brandvarnare hemma så var det två barn som sa nej (fast jag tror att de säkert har minst en, men aldrig har frågat/tittat efter den) och det kommenterade brandmannen med: "då går ni hem till era mammor, eller när de hämtar er, så säger ni till dem att de får hålla sig från att köpa den där vinflaskan, för det är ungefär vad en brandvarnare kostar, så de får skippa vinflaskan en gång helt enkelt". (Jag håller mig här från att kommentera denna uppmaning, utan låter alla formulera sina egna kommentarer.)
Informationsfilmen som barnen fick se på var väldigt spännande. Vi vuxna (svenska, kvinnor) satt dock och fnissade lite igenkännande ibland åt manchesterbyxorna, de enorma glasögonbågarna, hur de snackade - det var genuint 70-tal och alla barn i filmen var blonda lintottar som lyssnade uppmärksamt på sina lärare. Jag undrar SÅ ifall barn ser sånt och vad de reflekterar över.
När brandmannen fick frågan om hur utbildningen ser ut för att bli brandman så blev han svävande i sitt svar och sa att vi väl har läst och hört i massmedia om att det har skett och är stora förändringar på gång. (Tyvärr hade nog ingen av oss hört talas om det.) Sedan kommenterar han att det ska in mer tjejer i kåren, men att han är tveksam till det, då det måste ske på samma fysiska villkor. Vilket jag håller med om fullständigt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar