Klass 9A - ännu en gång

När programmet är slut sitter jag, som vanligt, med tårar i ögonen. Mycket för att jag har fått en enorm insikt i några barns livsöden, men mest (tror jag) för att lärarna bryr sig så ofantligt mycket om dessa elever; det ter sig som att de strider orimligt mycket för eleverna (vilket ju i o f s är programmets mål), så jag vet knappt var jag ska ta vägen med mina känslostormar.

Efter det förra avsnittet sa min kompis att hon inte kan hjälpa det, men hon sitter och tänker: "Ungdjävlar, fatta nu vilken chans ni har! Tänk om ni kunde ta till vara på det!" Och hon borde väl veta, maskrosbarn som hon är. Till viss del kan jag förstå de tankarna, samtidigt som jag vet att det tar lång tid att förändra ett beteende.

Så fastnar jag vid vad Igor säger:

En människa är inte svag bara för att man har ett svagt ögonblick.

Och det är väl vad det hela handlar om, men det kan vara så enormt svårt att se barnen med nya ögon, som inte är färgade av tidigare händelser, för att inte nämna att se dem på nytt flera gånger om dagen.

Sedan fascineras jag av att bitr.rektorn säger att han hör hur man skyller på eleven, "det är en stökig elev" eller att föräldrarna inte hjälper till så bra hemma. Han menar att det är ju lärarens jobb att finna vägen fram till eleven, det ligger på oss vuxna. I min lärarutbildning är det det enda jag har fått mig itutad; varje elev är en individ, vi (som lärare) måste finna vilken väg som passar den individen för att den individen ska kunna utvecklas på bästa sätt. Jag trodde nog att det var självklart. Tydligen inte.