Älskade unge

Vi var på utvecklingsamtal idag. Läraren hade i princip bara lovord. Sjuåringen anses ligga på LUS-nivå 11, ungefär som flera av de i 2:an nu gör. Jisses, vi måste verkligen komma fram till något som kan utmana henne nu!

Läraren ansåg också att sjuåringen var bra på att medla i konflikter.
- Det har jag lärt mig av min kompis L, säger sjuåringen.
- Jaha, vad bra, säger läraren.
- Ja, redan på dagis så hjälpte L mig när jag blev sur, då gjorde hon roliga miner så att jag blev glad.
- Ja, det gör hon väl fortfarande? säger jag.
- Ja, det gör hon, säger sjuåringen.
- Vilken bra kompis, säger läraren.

Jag myser. Men betänker vilka förväntningar sjuåringen har på sig. Så säger läraren:
- Samtidigt är vi väldigt glada att sjuåringen också beter sig som ett barn, hon är ute och leker i geggan och trivs med att leka. Det är det inte alla som gör. När man tycker sig kunna mycket, så anser man ofta att det är barnsligt att leka, så det är ju positivt att hon tycker om att leka.

Ja, verkligen, jag håller med. Det underliga är hon har ökat på sitt lekade när hon började i skolan, hon har aldrig varit så geggig i sitt liv som sedan hon började i skolan. Vilket jag påpekar, men poängterar att jag tycker att det är något bra.
- Det är för att det finns så mycket gegga här, säger sjuåringen.
- Ja, verkligen, det är ju så, säger läraren.

Helt underbart!


Nu ligger sjuåringen i soffan och tittar på ishockey på Kanal5. Jag frågar:
- Är det spännande?
- Ja, det är det.
- Vilka är det som spelar då?
- TimmrÅ och H V sju ett. (sic!)
- Okej.
- Ska jag säga vilka som fick sitt första poäng först?
- Ja, gör det.
- TimmrÅ.
- Okej.