VFU (verksamhetsförlagd utbildning = praktik) är som en livgivande kick mitt i all teori på lärarhögskolan (åh, förlåt, jag menar universitetet). Idag har jag fått ta del av barnens vardag och jag kände mig oerhört välkommen med flera spontana kramar. Denna gång har jag bytt handledare och klass, från en årskurs 2 till en åk 1. Mest fascinerande var att höra och se de elever i 2:an som jag arbetade med i flera månader förra året (och som mot slutet var helt less på mina uppgifter: då de nog från början trodde att just mina uppgifter skulle vara något speciellt och "extra", men även dessa blev ju sedan vardagliga - och krävande) nu säga att de saknade mig och ville att jag skulle vara i deras klass istället. Vilken visad uppskattning, vilken bekräftelse! När sedan de balla killarna kommer fram och kramar mig och den allra stökigaste killen i parallell-2:an söker kontakt och lite truligt frågar varför jag inte kan vara i deras klass för - och han faktiskt lyssnar på mig senare när jag säger åt honom att lugna ned sig - så fylls jag av vibbar att jag gjorde något bra de gånger vi sågs förra året. Det känns.
Att sedan få se hur en ny handledare (lärare) arbetar och vilket material de använder sig av i klassen, det är så givande i sig att det direkt inspirerar och föder idéer och skapar ett nytt flöde i mitt intresse för lärararbetet, samtidigt som det förskräcker och tröttar ut naturligtvis - men ännu är inte de känslorna överväldigande och jag hoppas att de aldrig tar över helt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar