Insomnia = zombie

Skulle lägga mig tidigt igår kväll, men det blev vid 22.45. Ställde in klockan på senast möjligt till i morse: 06.40. Aahh, tänk att få sova så länge, tänkte jag.

Sjuåringen var lite spökrädd innan hon skulle somna (en rädsla som kommer och går) så jag satt i stolen i hennes rum när hon somnade tidigare på kvällen. 23.45 ropar hon på mig och undrar förvånat vad jag gör, då hon trodde att jag satt i stolen. Jag hörde på hur hon talade att hon egentligen inte var kontaktbar och det bekräftades av att hon villigt la sig och somnade om i sin egen säng igen. Jag somnade om med fingrarna korsade (och hoppades att hon skulle sova resten av natten).

Istället vaknade jag själv 01.34 - med benen korsade - och gick på toa. 03.34 vaknar sjuåringen och ropar. Vi somnar tillslut om. Sedan vaknar jag tre gånger mellan 5 och 6 av att sjuåringen petar in sin hand under mig, slänger den på mig eller bara lägger den på mig (en säkerhetskontroll: är du där?). Vid det tredje tillfället har hon pressat sig så nära mig att jag nästan ramlar ur sängen. Därefter sätter hon sig upp och sliter av mig täcket, för att hon inte ser sitt eget som ligger på andra sidan. Jag slås av tanken på att ha en bufflig sambo - och tackar högre makter att jag inte har det så här varje natt. 05.42 slocknar jag, utmattad.

06.25 flyger vi båda upp ur sängen av att psykohackspetten sitter på fönsterblecket och hackar som en idiot. Sjuåringen skriker av rädsla, det låter som om huset ska falla ihop. Jag kastar mig mot fönstret och jagar fågeleländet på flykten.

Med hjärtat i halsgropen lägger jag mig i sängen. Katten kommer och trampar mig på magen och visar tydligt att hon vill ha mat. Det är bara att kliva upp.