Förbjudna tankar

Ibland kräks jag på att vara ensam med allt ansvar. Ibland vill jag bara vara själv, med mina tankar, utan en unge som titt som tätt ställer en miljard frågor, ska berätta tusen historier eller på annat vis behöver min uppmärksamhet. Mina tankar blir så splittrade, jag kan inte samla mig. Hade jag inte haft skoldagar som var avsatta för litteraturstudier hemma, så hade jag aldrig överlevt de senaste åren. Att kunna ha en helt vanlig vardag helt för mig själv är en lyx jag uppskattar ofantligt (jag betalar gladeligen mitt studielån sedan). Vilket ju inte betyder att jag är utan ansvar de dagarna, då jag ändå alltid måste lämna och hämta sjuåringen varje morgon och varje eftermiddag. I de stunderna längtar jag oerhört mycket till den dagen då sjuåringen är stor nog att ta hand om sig själv - eller den morgon hon är tonåring och vill sova halva dagen (snälla säg att hon kommer att bli sån; jag fantiserar om det redan).

Tänk att bara kunna dra på sig skorna, lämna över till någon annan, och gå en promenad en kväll. Tänk att få sova en hel vecka utan att bli väckt minst en gång på natten. Tänk att få ta en tupplur mitt på blanka eftermiddagen. Tänk att få slippa kravet att laga mat - och bara äta när andan faller på.

Jag inser att jag har blivit min egen mamma. Insikterna haglar som sagt - och har gjort det länge nu - och jag kan se de behov hon hade, hennes längtan och varför hon visade så mycket frustration. Jag kan se det så mycket lättare nu än innan jag själv hade barn. Vissa saker i hennes beteende kan jag ändå inte acceptera, men jag kan ha förståelse för dem. Jag kan se ursprunget till hennes agerande och jag kan se var jag behöver agera annorlunda. Samtidigt vet jag att hon hade i alla fall varannan helg helt för sig själv. Jag har i princip inte ens ett dygn i månaden då jag kan slappna av vetandes att ansvaret ligger inte i mina händer - det ligger tryggt i händerna på den som sjuåringen sover över hos.

Om sjuåringens pappa bodde inom gångavstånd från oss - eller här i Stocholm för den delen - så skulle jag nog kräva att sjuåringen skulle vara varannan vecka hos oss vardera. Det ter sig hela tiden som den optimala lösningen, tycker jag. Då hinner man sakna och längta och samtidigt ha tid över för sig själv. Aningen avudsjuk är jag nog.