Kulturkrockar eller kulturer i samspel

När jag var och tittade på min nuvarande lägenhet under våren 2003 så var 5 av 6 namn i porten svenskklingande. När jag flyttade in några månader senare var det 2 av 6 (inklusive mig själv). Sånt fascinerar mig. Vad hände just det året, blev det en svensk-flyttar-till-villa-boom? Sedan dess har inte mycket förändrats i min port, men runt omkring oss har folk flyttat ut och in. I dagsläget ser det ut så här:

Grannen intill mig till vänster är en bosnisk familj. Möjligtvis är de serber (känns hemskt att jag inte vet exakt, när vi setts och pratats vid under fem års tid). Under dem bor en finsk familj. Till höger om mig angränsar min balkong till en afrikansk familj (vet inte vilket land de flyttat ifrån). Under mig bor en familj från Iran, under dem ett svenskt par och på vardera sida om dem en bosnisk (ja, eller serbisk då, jag måste ta reda på det) familj, respektive en grekisk familj.

Intill den afrikanska familjen bor en familj från Mongoliet. Pojken i familjen har börjat i sjuåringens klass och familjen kunde inte ett ord svenska. Pojken kan nu mycket, men föräldrar och morföräldrar ännu ingenting. När jag i morse kom tillbaka från skolan efter att ha lämnat sjuåringen så kom pojken och mamman ut från porten. Mamman svor och gick in igen (jag tänkte att det var den förbenade, men obligatoriska, frukten hon glömt). Pojken börjar något trevande, men sedan bestämt att gå mot den trafikerade gatan och siktar troligtvis på skolan. Jag skulle inte låta min sjuåring gå iväg själv och jag antar att mamman kommer att undra var han tagit vägen. Jag ropar pojkens namn och säger åt honom att vänta på mamma.
- Mamma, frukt, säger pojken och pekar på porten.
- Ja, men vänta här på henne.
Jag ser att han mimar `vänta´ och ser fundersam ut.
- Vänta, stanna här, annars undrar mamma var du tagit vägen, hon kanske blir rädd, orolig, och undrar var du är.
Pojken nickar och stannar kvar. Jag går vidare mot vår port och bakom mig kommer mamman ut. Hon talar hetsigt till pojken på mongoliska. Kanske är hon stressad. Kanske skäller hon på pojken för att han inte har gått till skolan. Vad vet jag. Det låter som att pojken försvarar sig. Varför skulle jag lägga mig i för, jag vet ju ingenting om deras vanor.

Assumption is the mother of all fuck-ups - som alltid.