Föräldrar behövs i skolan

I torsdags var jag med min sjuåring i skolan hela dagen, 8-16. Det var givande och gav mig möjlighet att se själv allt det som vi pratar om hemma och som sjuåringen beskriver för mig; hur det fungerar i matsalen, hur det ser ut där de sitter och hur det fungerar när hon ska gå in till köket för att hämta sin specialmat. Det gav mig också möjlighet att komma sjuåringen närmare, peppa och hjälpa henne i både skolarbete och rörelselekar ute på gården. Dessutom fick jag prata mer med henne lärare och se hur de arbetar (även om jag redan var imponerad sedan tidigare). Framför allt fick jag också tillfälle att bättre lära känna sjuåringens kamrater och se vilka hon gillar att leka med (vilket inte riktigt var de jag trodde - även om det säkert varierar). Jag vet att det är flera föräldrar som inte vet vad deras barns klasskamrater heter, det kan jag tycka är lite sorgligt. Jag försöker att hålla reda på varje barn i klassen, så att jag har ett ansikte på de som sjuåringen pratar om hemma. Det är som när jag pratar om mina väninnor och visar ett foto av dem, annars kan inte sjuåringen riktigt följa med i samtalet.

En "gammal räv" på Fritids sa till mig att han inte hade sett en förälder med i skolan på säkert 10 år.
- Har du tagit semester?
- Nej, jag studerar och ska studera hemma idag, men valde detta istället.
- Ja, de har väl dragit in de där kontaktdagarna som fanns?
- Oj, det har jag faktiskt inte koll på, men det är nog så.
- Ja, då måste man ju ta semester för att vara med och det är det väl ingen förälder som gör.

Vilket ju är helt absurt. Barnens behov av föräldrar (eller andra vuxna än personalen) i skolan var rätt tydligt och jag tror varje unge skulle bli glad om någon av deras närmaste var med en dag.

Snart nog vill de väl inte se skymten av oss i närheten av kompisarna ändå.