Besök hos skolläkaren, eller: en fetknopps ångest

Nu har jag varit med sjuåringen på besök hos skolläkaren. Där var det ord och inga visor, som jag hade förväntat mig. När läkaren (en kvinna, som för övrigt såg ut som en ur personalen på min förskola på 70-talet med lång fläta och yllekofta och använde uttryck som "nu trampar jag på i ullstrumporna här") undersökt sjuåringen tog hon mig avsides in i ett annat rum och stängde dörren. Jag visste att hon sett sjuåringens bukfetma och jag visste vad som skulle komma.

När sjuåringen var hos en annan läkare för någon månad sedan för uppföljning av sin allergi så påpekade jag lite försynt sjuåringens begynnande övervikt och undrade om läkaren tyckte att det var alarmerande. Hon tittade då på sjuåringens vikt- och längdkurva sedan några år tillbaka och ansåg inte att det var det, men att vi (läs: jag) borde vara uppmärksam på hur det utvecklades. Vilket jag har varit. Längre tid än så. Det senaste året har jag bl a slitit som ett djur för att försöka få in mer grönsaker i våra måltider, men det är hart när omöjligt att få sjuåringen in på nya vanor. Det är frustrerande, samtidigt som jag känner en enorm ångest över att jag inte vill bidra till att sjuåringen senare kommer se ut som jag - och känna den bitterhet jag känner mot min egen mor för att ha format mig till den jag är. Jag vägde mer än min sjuåring gör nu, när jag var lika gammal som henne.

Skolläkaren säger att det finns ny forskning som visar att det är i åldern 6-8 år som man ska se upp med övervikt, det är då den grundläggs för resten av livet, och sjuåringar ska man i princip kunna se revbenen på. Det har jag aldrig kunnat göra på min dotter, möjligtvis när hon var ett år eller så.

Jag vet att det är de kolossalt dåliga matvanorna som bidrar, tillsammans med frånvaron av fysiska aktiviteter. Jag vet det. Det är ju vad jag säger när sjuåringen säger till mig att jag behöver gå ned i vikt. Jag har varit överviktig hela mitt liv (precis som min egen mamma) och det hjälpte ju föga att jag låg på min bästa vikt någonsin när jag blev gravid och då gick upp 35 kg - och sedan aldrig kunnat få bort dem igen.

Bukfetman går i släkten, tillsammans med det obefintliga kunnandet av matlagning. Jag vet inte ens hur man lagar till hemgjord sås, än mindre lägger jag tid på att skapa mina egna köttbullar. Det ska jag försöka ändra på, så mycket jag förmår. Det har varit mitt mål det senaste halvåret att nu leda sjuåringen i en annan riktning och jag ser fram emot varmare dagar och sommarlovet då vi ska satsa på att sjuåringen ska lära sig både cykla och simma (är tanken). Det är svårt, tiden räcker inte till, och när alla mina egna stressmoment ska bemötas så blir lättjan lätt min närmaste vän, trots självföraktet som kommer med det. Skolläkaren kom dock med flera bra tips nu, så jag fick en pust av ny energi.