Balkongdörren står på vid gavel för att få in lite frisk luft till min hjärna i andnöd. Jag känner att det drar kallt runt fötter och tänker att jag borde gå och stänga, men så förlorar jag mig i något stycke med text som jag skriver eller läser. I bakgrunden tränger ljud från grannen under mig igenom; skrikande barn, klampande fötter och höjda röster. Strax därpå: en omisskännlig strimma av cigarettrök utpuffad ur samma grannes mun slingrar sig sakta påträngande längre in i min lägenhet och förpestar min rena luft.
Jag rusar upp, ilar genom lägenheten och tar tag i balkongdörrens handtag. Jag vill så gärna göra det ljudlöst, men det är omöjligt fastän jag håller andan när jag drar igen dörren. Den svischar, gnäller och knirkar innan det karaktäristiska dunkljudet mot dörrkarmen hörs när jag drar igen dörren. Jag vet att grannen under irriterar sig på att han hör mig stänga så snart han röker.
Jag tycker dock att han ska skita i det och fokusera mer på att sluta röka.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det tycker jag också..;-))
Jag röker inte men jag tycker faktiskt lite synd om de som röker. Det framställs ibland( inte här) som att de är sämre människor än andra och så är det ju inte. Jag kan också irritera mig på ciggrök och så men jag står ut, jag känner att jag inte vill vara som husets Eva Braun som klagar om någon tappat ett confetti på hennes balkong.
Lenox: Hahaha, EN enda confetti?! Nej, men snälla! Jag står på mycket god fot med mina grannar! Just för att vi kan prata med varandra så vet vi var vi har varandra.
Sedan kan jag också tycka lite synd om de som röker, de blir ofta uteslutna (eller som de brukar se det: skapar sin egen sfär och blir där inneslutna istället), men mest tycker jag nog synd om dem för att de är slavar under rökpinnarna...
Skicka en kommentar